Saktmodigt genmälde hon därför:
»Eders höga nåde har ställt trognare vakter vid sin tron än någon man mäktat och kan för visso med stolthet och som en konung i dag hälsa sitt tacksamma folk.»
»I är ett godt barn, jungfru Ebba, men af regeringssorgerna begriper I föga. Jag lider af att inte kunna göra hvar man rätt — öfver att icke se alla Sveriges inbyggare lyckliga och förnöjda. Jag ville räcka famnen mot dem alla, men de se allenast mina utsträckta armar, när de digna under de rika gåfvor jag har att skänka dem.»
Jungfru Ebbas hvita fingrar skälfde, och heta tårar föllo på de smycken, hvarmed hon prydde drottningens klädning. Jungfru Katarina Ribbing och hofmästarinnan fru Maria Sophia De la Gardie stirrade häpna och ogillande på henne.
Hur djärfdes hon besålla en kröningsmantel med tårar? —
Kristina sjönk trött ned i en karmstol. Hennes bleka ansikte med den stora skarpa näsan fick något häxlikt i den skumma dagern, och läpparnas hårda, högmodiga linje gjorde dragen frånstötande. Hon var missnöjd med sig själf, missnöjd med allt omkring sig, och därtill kände hon sig sjuk, plågad af onda vätskor, som medicus Du Riez ej tycktes kunna råda bot för. Chanut hade talat med henne om en fransk arkiater, en monsieur Bourdelot, som borde åtspörjas. Törhända gjorde hon det en dag, ty dessa kroppsliga och själsliga smärtor, som aldrig släppte, förmörkade hennes förstånd och gjorde hennes omdöme ogildt.
Passivt lät hon sig klädas på och erfor ingen glädje öfver det sorl af beundran, som hördes från de uppvaktande damerna, när hon ändtligen steg upp och skred framåt golfvet. När en af hennes hofjungfrur bjöd henne en spegel, slog hon så häftigt undan dennas hand, att den unga tärnan släppte spegeln, hvilken gick i tusen skärfvor.
Några blefvo bleka, andra röda vid detta olycksbådande omen, men öfver Kristinas ansikte flög plötsligt ett leende.
»Nu skyddade jag mig för en synd,» sade hon, »glaset torde mält mig smickrande ting om min kungliga prakt, och slika vedermälen göra sinnet falt och hjärtat hårdt.» Hon fortsatte sin väg, men stannade vid dörren och vände sig om: »Säg mig,» bad hon, »en god och stor handling, som jag skulle kunna utföra att därmed välsigna denna dag! Ingen får frambära en önskan till eget gagn, då vet jag fuller, att önskningar aldrig tröto. I skolen denna gång ömma för eder nästa. Ordet är fritt!»