Jöns Peter, som trots den svidande kinden erfor en öfvermåttan stor lust att dela med sig af alla de intryck, hvilka knuffades med hvarandra i hans hjärna, var icke sen med svaret:
»Ja, eders nåde, jag ställde mig tätt intill den stora äreporten på Norrmalmstorg, och där höll jag tappert ut, fast de klämde mig från alla håll. Fasligt mycket styggt tal får en ock höra, när man så blandar sig med folket.» Jöns Peter satte upp en bred näsa och log med munnen upp mot öronen. »Där var godt om unga glopar, som talade med ohöfvisk skämtan om att slå ned hela grannlåten. Men när drottningens vagn kom, hurrade dock alla och kunde ej se sig mätta på allt guldet. Den präktigast utstyrde i hela följet var allt ändå hertig Karl Gustaf. Han sken från hufvudet till fotabjället, så att det gjorde ondt i ögonen. I två timmar stod jag där, men det tog aldrig slut på vagnar, så jag måste — med förlof — gå in och läska mig litet på en vinkällare — —»
Nu afbröt fru Kristina, tagande sin värdighet i akt:
»Och slikt ofog blygs du inte att tillstå! Gjorde jag rätt, skulle du bankas gul och blå för dina lättings- och högfärdsfasoner. Och hur understår du dig att stå här och orda om hvad du sett och hört? Tror du, ditt tal kan lika mig! Packa dig genast till dina sysslor!»
Jöns Peter lomade slokörad bort, luskande sin ljusa lugg, under det han tänkte, att fruntimmer alltid voro fruntimmer, antingen de nu hette Stina, Lisa eller något förnämt. Inte annat än han kunnat begripa, hade den nådiga frun själf tagit honom ordet ur munnen, fast hon sedan ej ville stå för det.
*
Drottningen hade icke sofvit på flera nätter, och när hon denna morgon, den tjugonde oktober, ikläddes den lysande kröningsskruden, svimmade hon ett par gånger till stor förskräckelse för sin omgifning.
Ebba Sparres milda blå ögon riktades ångestfullt på den höga väninnan, som mot sin vana ej yttrade ett enda gladt eller uppmuntrande ord. Det var så tyst i det stora gemaket, som om det stått öde i stället för att som nu vara fylldt af hofvets och högadelns damer.
»Om jag vore en man,» utbrast drottningen tvärt, »då skulle denna dag vara mig dubbelt kär. Och mitt folk skulle akta mig för mina egna handlingars skull, icke som nu för mina kloka rådgifvares.»
De sista orden mumlade hon så lågt, att endast jungfru Ebba kunde uppfatta dem, och henne undgick ej heller det ironiska tonfallet. Förtrogen som hon var med allt vid hofvet, hade hon också märkt, att Magnus De la Gardie tilläts att undantränga alla. En kort tid hade det sett ut, som om drottningen tröttnat på honom, men nu tycktes såväl han som det nyligen hemkomna riksrådet Johan Adler Salvius ha stigit så i hennes gunst, att hon knappast en dag kunde vara dem förutan. Och Ebba Sparre trodde sig ej ha bättre att göra än att vända hennes majestäts tankar till dessa båda män, hvilka hon så mycket hedrade.