»Å kors, fru Kristina!»
Jöns Peter bugade sig, eldröd ända upp till den ljusa luggen öfver att han vågat störa den nådigas aftonandakt och äfven rädd för att han nu skulle undfå både ett nyp och ett rapp för sin försumlighet. Den milda fru Anna hade han lätt kunnat draga vid näsan med en fager lögn, men denna fru Kristina var ett pockers rifvande fruntimmer.
Han tycktes dock icke denna gång få sin fruktan besannad, ty Kristina skyndade emot honom med än större skrämsel i sin blick än hvad hans illpariga ögon uttryckte och sporde häftigt:
»Hela staden förlustar sig, eders nåde.»
»Och det märkliga skenet på himmelen, hvadan kommer det?»
»Ack, eders nåde,» genmälde Jöns Peter lättad, men i samma hviskande ton, som den fru Kristina använde, »det är allenast ett blekt återsken af det bålstora fyrverkeriet nedanför slottet. Raketerna hagla ackurat som kulor om öronen på en, och den, som ej jämkar sig undan i tide, får allt vända hem från kalaset med svedt skinn.»
Kristina makade honom mot dörren ut i den stora, höstkalla audienssalen, där han kunde tala mera fritt. Plötsligt hade hon återfått sitt karska mod och fann nu, att Jöns Peter borde skrifta ordentligt. Hvarför hade han försummat att skjuta fönsterluckorna för, och hvarför hade han ränt ute i staden i stället för att passa sin herre?
En örfil brände på Jöns Peters förut nog varma kind, och denna kraftyttring åderlät på ett så verksamt sätt fru Kristinas vrede, att hennes kvinnliga nyfikenhet tog ut sin rätt. Visserligen var rösten grälsjuk och vresig, men den lät i alla fall intresserad, när hon sporde:
»Du stod väl och bligade på tåget, ditt fä?»