»Ja, jag vill befalla mig i Guds händer. Han är dock alla tider den starkaste,» sade rikskansleren fromt. »Läs en bön, min dotter, för drottningen, riket och din gamle fader.»
Kristina tände den höga armstakens trenne ljus och satte sig vid bordet med postillan framför sig, men hennes tankar följde icke rätt troget de hugsvalande orden.
Hon hörde larmet på gatorna som ett oupphörligt stigande och fallande vågbrus. Och hon tyckte slutligen, att hon själf var ute i stormen på ett gungande skepp. Aldrig lärde hon finna sig till rätta i hufvudstaden eller på hofvet. Hon längtade till det vackra Tidö, hvilket hon höll kärast af faderns många gods. Men dessa beständiga riksmöten höllo hennes käre fader fängslad i Stockholm. Intet annat än sjukdom förmådde honom att öfverge sin post, ehuruväl han sällan syntes i drottningens närhet. De regerade hvar för sig, kunde man väl säga.
Ett nödrop skar gällt igenom de samlade ljuden af en hel stad i rörelse. Kristina ryste. Nu rändes väl någon stackare till döds med plit eller värja. Vapnen sutto löst i slidan på alla, sedan duellerna tåldes eller blundades för. Den man icke ansåg värdig som motståndare stack man ned. Hade icke hennes egen frände i hettan stuckit ihjäl byggmästaren de La Vallée på själfva Stortorget?
Vinet sprang väl vid detta laget ur slottsbrunnen och ställde till än mera villervalla. Hon läste brådskande och med rösten stockad af ångest.
När nu mörkret kom till och gjorde det nattsvart på gator och i gränder, gick ingen säker för sitt lif. Hvem kände ej de öfvermodiga adliga junkrarnas plägsed att likasom skära bort mörkret framför sig med sina värjor. De frågade föga efter, att folket hatade dem, ty de tänkte sig borgare och bönder som sin egendom och förmenade, att de aldrig skulle våga resa sig.
Ännu ett skrik kom Kristina att spritta till; denna gång tycktes det härleda sig från en öfverfallen kvinna. Naturligtvis var hon värnlös, och hennes skymf gifven. Att drottningen, som själf älskade dygden, täppte öronen till för alla de klagomål, som trängde upp till henne! Förmärkte hon då icke, att hon vadade i uselhet och dy, hvarhelst hon trampade på en fotsbredd af sitt rike?
Kristina lade igen boken. Fadern hade somnat. Hon ville kalla på hans kammartjänare och sedan själf söka hvilan. Skyggt såg hon mot fönstret och upptäckte då ett starkt, blodrödt sken på himmelen. Hårdt tryckte hon händerna mot hjärtat, som bultade likt hammarslag. Var det ett järtecken, som visade sig, varslande örlig och blodsutgjutelse. Hon tyckte sig skönja svärd, som blixtrade, och en gyllene krona, som splittrades. Det glimmade och brann i luften. — Drottningen skulle icke ha låtit kröna sig i Stockholm; det måste ske i Uppsala, eljes blefve hennes lycka och heder icke långvariga. Man skulle icke förakta gamla lärdomar, och minst dem, som af högre väsenden lagts i folkmun.
Hon stirrade i vild skrämsel upp mot det glödande firmamentet och förnam nu äfven en stark svafvellukt. Frän och tjock trängde den ända in genom fogarna vid fönstret.
Med händerna för ansiktet störtade Kristina på knä och låg så ännu, när kanslerens tjänare en god stund senare klappade på dörren. Som han ej erhöll något svar, dristade han sig att stiga på, tacksam mot den nådiga försynen, hvilken beredt hans herre en god sömn, medan han, Jöns Peter, smög sig ut för att betrakta alla lustigheterna. Aldrig hade han skådat slikt tillförene, änskönt han länge varit med de höga och sett mycken ståt. Skada, att inte Lisa och Stina kunde bli hans beundrande åhörarinnor i afton redan! Men det var för sent. De snarkade dygdesamt i fållbänken vid sidan af gamla Ulla-Britta, och Gud nåde dem, om de ens tänkte på en karl, sedan de hängt kjortlarna på kroken och krupit under skinnfällen.