»Så har det då icke hulpit,» klagade han. »Drottningen har ånyo handlat mot mitt råd, och nu äro danskarna öfver oss.»
Febern brände i den gamle statsmannens hjärna, och han försökte sätta sig upp.
»De ha rättighet att förebrå oss vår förvaltning af Halland,» tillade han ångestfullt. »Vi lofvade annorlunda vid Brömsebro. Å, detta måtte vara en väldig brasa de värma oss vid — skott på skott! — Hvar äro mina söner — min Erik? Är han mig gramse, därför att jag stäckte den unga örnens flykt? Erik, mitt barn; du skulle blifvit den ömkligaste lydkonung vid din drottnings sida! — Hör — hör musiken. Det är jublande segertoner! Fienden har kommit öfver stadsmuren! — Hvar är min kung? Jag ser honom icke för krutröken. — Har han fallit? — Ve landet då!»
Kristina ville afbryta detta långa febertal, men orden strömmade så orediga och snabba öfver hans läppar, att hon ej förmådde hejda dem. Nu svalkade hon hans panna med rosenolja och fuktade hans läppar med afkyldt vin. Sedan hon fått honom stilla, sade hon med sin något torra, snusförnuftiga stämma:
»Min herr fader drömmer styggt. Vore I fullt vaken, skulle I veta, att det är drottningen, som håller sitt intåg i staden. Det är från de fyratio linjeskeppen vid bron det skjutes. Och musiken, som I hör, trakteras af hennes majestäts många trumpetare och pukslagare.»
Hon måste tala mycket högt, ty skotten dånade alltfort, och trampet af regementena före och efter drottningens vagn samt rullandet af minst ett hundratal tunga adelskarosser fyllde maket med ett doft buller.
»Ser drottningen lycklig ut?»
»Jag ser henne icke. Tåget drager icke här förbi. Det tager vägen genom Lejonporten.»
»Visst — icke här förbi,» upprepade kansleren bittert, »hellre en annan kosa, så är det ständigt numera.»
»I skall icke möda eder med så tunga tankar,» förmanade Kristina. »Pröfva i stället på att få ro, desto förr återvinner eder kärlighet den dyrbara hälsan.»