»Eljes finns där fuller män, villiga att taga min plats,» mumlade den sjuke. »De trakta efter äran, de unga, och förgäta ansvaret.»
»Till eder skådar dock hela landet upp,» utbrast Kristina med stolthet, »och intet sändebud — i hur stora flockar de än komma — begär sig härifrån utan att betyga eder allsköns vördnad. Drottningen — —»
Hon afbröts af faderns milda:
»Barn, spara din dom om drottningen. Vi förstå henne icke, lika litet som vi förstå vätskorna i vår egen kropp och temperamentens växlingar. Låt det bli en längre hunnen eftervärlds verk att genomskåda hennes handlingar. För mig är hon Gustaf Adolfs dotter, barnet med den ljusa glorian af lockar kring en panna, en skål bräddad af ädla tankar. Hon hade ett kungligt sinne och var icke som en kvinnsperson utan behjärtad af godt förstånd.»
Han hade talat flämtande, och nu föllo ögonen igen af mattighet. Det blef alldeles tyst i det höga gemaket, och den tidiga höstskymningen, förökt af det mulna vädret, bäddade sin skuggbädd af grå disbolstrar på golfvets bonade yta. Men Kristina tände ännu intet ljus. Faderns ögon tålde ej så godt skenet, och dessutom tyckte hon sig gärna kunna spara på de dyra vaxljusen, när hon ej kunde företaga något arbete, ty minst hvar tionde minut måste hon badda de hettande lemmarna.
Hon steg upp och begynte gå omkring med nästan ljudlösa steg, ordnande med sina snabba husmodersfingrar, hvad som möjligen blifvit rubbadt på skrifbordet eller i det stora ekskåpet. Hon tänkte på, att här i faderns hus näppeligen fanns något, som blifvit taget i Tyskland, också var det ej heller på långt när så präktigt som hos Karl Gustaf Wrangel, hvilken på Skokloster fyllt gemaken med tyska härligheter. Rikstygmästaren, grefve Wittenberg, Torstenson och Wachtmeister likaså hade öfvermåttan väl försett sig, men de fingo fällan nu vara beredda på, att bönder och löst folk lupo bort med en del af rofvet, ty förbittringen emot de höga herrarna kände inga gränser. Ebba Leijonhufvud klagade ock storliga öfver sitt folk och ville beständigt, att herr fader skulle bistå henne med råd och dåd.
Nu hade hon väl dock förgätit alla sina bryderier för att deltaga i kröningshögtidligheterna. Fester försummade aldrig fru Ebba till Hörningsholm; hvarken dotterns död eller ålderdomskrämporna förhindrade henne därutinnan.
Hon hade med mycken fägnad beskrifvit, hur vinet dessa dagar flödat från fyra springbrunnar ute vid Jakobsdal, hvarifrån hon anländt till staden redan på morgonen, då det syntes henne, att drottningen icke i tåget gifvit henne den plats henne vederborde. Hon skulle ock behörigen anamma en af sina pigor, som gått ut på malmen till en madam, gifvit henne en sömndryck, där lämnat ett litet foster och smugit sig dädan, innan gumman hunnit vakna. Slikt lärde landtpigorna sig nu till dags af borgarfolket.
Fru Kristina satte ut underläppen i dygdig harm, och hennes ögon, hvilka liknade sniglar, när de som nu gömde sig under de hvälfda ögonlocken, stirrade tankspridt rakt fram.
I detsamma skallrade fönsterrutorna af det ena hårda skottet efter det andra, och rikskansleren väcktes ur sin dvala utan att dock riktigt kunna reda tankarna.