»Det är den sjuttonde oktober, och det stora festtåget med drottningen och kröningsgästerna ankommer fällan just i denna stund från Jakobsdal.»
»Ja visst — från De la Gardies Jakobsdal! Därifrån har månget festtåg utgått. Törhända skulle de icke blifvit så täta och lysande, om icke min gamle krigskamrat vore blind, nu ledes han af den maktsjuka fru Ebba.»
Kristina kunde ej hejda det spörsmål, som flöt på hennes läppars rand.
»Tror I, det är sant som säges, att drottningen undfått en trolldryck af fru Ebba och att detta förvändt hennes sinne?»
Axel Oxenstierna skakade på hufvudet.
»Nej, barn, slikt aktar jag allenast för förklenligt tal. Drottningen har alltfort en mans klara förstånd, om hon ville bruka det, men hon har begynt med försåtliga finter för att lätta regeringsbördan. Fuller var det ock en olycka, att Sverige skulle se sig så väl till godo i tyskarnas skattkammare. Slik vinning alstrar öfverdåd, och väl få erfarna män känna som sin skuld att ha uppammat drottningens praktlystnad och njutningsbegär.» Han suckade tungt och tillade efter en lång paus: »Att taga land är krigarbragd, att roffa åt sig guld och silfver tjufvars och skalkars handtverk.»
»Tockna ha vi ock godt om nu till dags,» mumlade fru Kristina. »Galgen på Åsön lärer vara proppfull, och senast i natt har en hoper unga karlar brutit sig in i grefve Pers hus, hvarför de blifvit satta i kåken. Gud bättre, det synes som världens sista tid snarliga stundade. Både nätter och dagar ränna fräcka kanaljer värjorna igenom hvarandra, och om kvinnofrid skola vi icke längre tala. Borgerskapets käringar äro så otuktiga, att det är synd och skam —»
Faderns tunga stönande afbröt hennes rappa tungas fart, och hon skyndade till för att jämka på kudden och vända den om, då den blifvit het under herr faders hufvud.
»Se de händerna ut, som de skulle kunna bära riksäpplet,» sporde kansleren plötsligt och höjde mödosamt sina uppsvällda, blåröda händer.
»I blir säkert frisk igen till kröningen,» tröstade Kristina.