Men när hennes folk hyllat henne — när de erkänt, att hon var dem en huldrik drottning, större, ädlare än själfva den mäktiga Margareta, då — —
Hon förde händerna upp mot hufvudet, som aftoge hon en tyngande krona.
»Då,» sade hon högt, »vill jag taga min frihet. Jag vill äga mitt lif helt — icke som nu deladt emellan tusen besvär och mödor och några få stulna glädjestunder, förbittrade af afunden.»
Hennes ord klungo i stillheten med högtidlig kraft, och de ekade länge inom henne som ett ljufligt fridsbud.
Ett fruntimmer passar ej att regera, tänkte hon vidare halft ironiskt, och äfven om jag gift mig, skulle jag förmenat mina kvinnliga efterkommande arfsrätt till tronen. Fruntimmers okunnighet och deras såväl kropps- som själssvaghet gör dem oskickliga att styra ett rike; på ett eller annat sätt väcka de löje.
Hon reste sig tvärt som efter ett öfvervägdt och fattadt beslut. Med sin vanliga raska gång gick hon öfver den med vildblommor vackert smyckade gräsmattan, och hennes klacklösa, klumpiga stöflar trampade obarmhärtigt ned, hvad liarna glömt att meja af.
IX.
Medaljens frånsida.
Den gamle rikskansleren låg i den breda, snidade sängen, matt och plågad af sin envisa åkomma, ros. Det hvita, tunna håret föll oordnadt öfver dynans fina lärft, och händerna plockade oroligt på sidentäckets broderade kvistar. Vid det stora bordet midt i rummet satt hans dotter, fru Kristina. Hon bar djup sorgdräkt efter den året förut aflidna modern. Nyckelknippan vid hennes skärp visade, att hon nu styrde och ställde i huset, och att detta skedde med nya kvastars nit, kunde man lätteligen förstå, när man betraktade hennes skarpt skurna profil och hakans hårda linje samt de stickande bruna ögonen.
Stund efter annan blötte hon linneklutar i isopsvatten och lade på faderns svullna lemmar. För hans värkande hufvud hade hon lärt ett förträffligt medel af den skickliga grefvinnan Ebba Leijonhufvud, men hon töfvade med att pröfva det, tills drottningens lifmedikus, arkiater Du Riez, först fått låta åder, sedan skulle hon för sann taga en lefvande höna, fläka den i tu delar och lägga på herr faders hufvud det ännu varma köttet med fjädrarna på.
»Hvilken dag ha vi i dag,» sporde rikskansleren. »Mitt hufvud är så tungt. Jag förgäter allt — allt utom sorgen.»