Detta kom bryskt och snabbt som en kraftig värjstöt.
»I måste borga mig några tusen riksdaler, min vän! Jag gör eder ingen orätt med denna gäld. I har fått mer än skäliga vedermälen af min nåd. Nu vill jag ock tillgodose de ringare, de förtryckta. Man må icke förgäta att klappa det svarta barnet för det hvitas skull. I skall stå mig bi, så vidt min tillgifvenhet är eder kär.»
»Jag är villig att offra allt för eders majestät,» svarade Magnus hörsamt, men strax därpå tillade han: »Dock undras det mig, hvilken som rådt eders nåde i denna sak.»
Kristinas ögon blixtrade af vrede.
»Har I icke hört, att jag är min egen rådgifvare,» sporde hon häftigt. »Jag gör eder härmed veterligt, att så länge det lyster mig att sitta på mina fäders tron, skall jag ock hålla spiran upprätt i mina båda händer. Till ingen lämnar jag den, och ingen, eho det vara må, har nycklarna till den skattkammare af tankar Gud behagat förläna mig. Nu är jag trött. Jag har sökt ensligheten här och vill icke bli störd ...»
Magnus De la Gardie kände den afskedande sparken och begaf sig efter en underdånig bugning bort från drottningen, men hela den långa trädgårdsgången utefter ekade för honom hennes ord: »Så länge jag sitter på mina fäders tron ...» Var det då sant, hvad residenten Chanut i förtroende nämnt, att hon till honom yttrat, det hon ämnade afsäga sig kronan? Fanns det då ingen gräns för hennes nycker, hennes egensinne? Detta steg finge hon ej taga! Kräfdes det ock tiodubbelt smicker, det skulle bjudas för att hålla henne kvar i riket. Ty endast när kronan satt på en kvinnas hufvud, kunde den sprida så gyllne glans omkring samhällets tinnar som den gjort det dessa sistförflutna år.
När Kristina ånyo insveptes af tystnaden i den hälft igenväxta trädgården, slöt hon ögonen i lyckliga drömmar. Hylleblomstren föllo som små dalande stjärnor ned i hennes hår och på den fula klädningen; de smekte hennes händer och hals, och hon skakade ej bort dem. Som ett själsoron stillande arkanum blandade sig deras starka doft med åbroddens och fänkålens. Vinden bräddade det undergörande elixiret med den sötaktigt lena honungslukten från rosenbuskarna, hvilka sträckte sina smala jungfruarmar och små hvassnaglade fingrar långt ut öfver gångarna, som ville de rifva bort den där lustvandrande myntan och kamomillen.
Solen stekte det bruna, höga träplanket, hvilket omgärdade denna kung Göstas blekeplan och kålgård. Värmen tycktes samla sig här inne och stiga uppåt som de lätta, gråvioletta dunsterna från ett rökelsekar. Fåglarna kröpo in mellan de gamla almarnas knotiga, vänliga grenar, dåsande i stilla middagsro.
Och drottningen drömde.
Hon spände sin vilja som en stark, gyllene bro in i framtiden, och på denna gick hennes fantasi under den blåaste, solfyllda rymd. Först tänkte hon på sin stundande kröning. Den skulle bli som en underbar saga, berättad för hög och låg. Intet finge sparas för att göra denna fest så glimmande, att den i allt kunde täfla med galne kungens — Erik den blodiges. Hennes hjärta slog hårdt vid föreställningen om det jubel, den beundran, som skulle ägnas henne. Folket skulle förgäta hvad de kallade hennes slöseri. Och till dess hade hon fuller ridit ut stormen med de knotande undersåtarna. Ack, all klagan framfördes ju af män, och det tarfvades allenast en kvinnas smidiga löftesrikedom för att tämja deras ondsinne så som ock deras bekymmer.