På sista tiden hade De la Gardie begynt synas henne alltför pockande i sina anspråk, alltför enträgen i sin hyllning. Han åtrådde att lägga sig emellan drottningen och alla andra som en fast oöfverkomlig skans. Att hon icke för länge sedan skickat honom bort kom sig däraf, att hon icke fördrog, att det smygande rykte skulle få rätt, som mälde, att hon hållit honom öfvermåttan kär. Dagligen ville hon ha honom nära sig för att visa, att han för henne allenast var undersåten. Hon ville icke erkänna ens för sig själf i denna stund, att det klappat ett ungt, brännhett hjärta under drottningmanteln.
Magnus De la Gardie hade ändtligen ledt sina steg i rätt riktning och stod sekunden därpå djupt bugande under hylleträdets spröda grenar.
»Värdigas tillgifva, eders majestät,» sade han, »men man gaf mig tillkänna, att eders nåde var här, och då jag hade angelägna rådsärenden att frambära, vågade jag ...»
»Akta eder för alltför djärfva språng. Man knäcker då lätteligen halsen,» afbröt Kristina med gäckande munterhet. »Hvad I har att frambära torde höra riksmötet till och må läggas ad acta tills i morgon.»
»Eders majestät har så tidt hedrat mig med sitt oinskränkta förtroende, att jag ...»
Ånyo afbröt Kristina, och tonfallet var nu kärft:
»Det förtroende, jag aktat eder undersåtliga trohet värdig att mottaga, har jag af hjärtat gärna skänkt och skall därmed fortfara, men I må icke komma med råd eller varningar till mig, Herrans smorda. Hugsar I förlidet års riksmöte? Jag satte då min vilja igenom beträffande hertig Karl Gustafs rättigheter till kronan efter mitt frånfälle. Nu ärnar jag fordra, att ständerna ge hans arfvingar all den rätt en svensk konungs barn böra äga. — Och på samma gång skall jag för alltid täppa dem munnen till beträffande mitt giftermål. Aldrig träder jag i en mans ledband.»
»För visso skulle den mäktigaste bland furstar skatta sig lycklig att bli ledd af eders majestät.»
»Då skulle jag än mera förakta honom! — Någon annan herre än Gud vill jag icke erkänna.»
Grefve Magnus stod alltjämt kvar vid ingången till det lilla svala, gröna huset. Han hade icke erhållit någon uppmaning att träda närmare, och ehuru blodet steg hett upp mot hans tinningar, drifvet af en pinande blygsel, behöll han sin ödmjuka hållning och afvaktade sin härskarinnas nästa yttrande.