Hunnen till Söderport, vände hon och red nu i raskt traf genom Kungsgatan in på Helgeandsholmen och därifrån till Slottsträdgården, som hon eljes sällan besökte.
Nu ville hon dock njuta af den förvildade ensligheten där inne. Sommardagen var varm, och hennes sinnesstämning hade ökat hettan i blodet. Hon befallde sin svit att återvända till slottet och taga med hennes häst. Ingen finge åtfölja henne; det var henne nog, att en kammarsven bidade henne vid porten för att, när hon det önskade, ledsaga henne tillbaka.
Långsamt, med sänkt hufvud, vandrade hon fram och åter på de gräsbevuxna, illa vårdade gångarna, och det brydde henne föga, att hon trampade på några liljestånd, som i stället för att stolta resa sig sjunkit till marken med bleka, saftlösa blad. Hennes klädning snärjdes i törnsnår, och hon slet sig så häftigt lös, att ett helt fång små hvita rosor måste släppa lifvet till. I ett lusthus af hyllebuskar, hvilkas kraftiga alstringsförmåga motstått vanskötseln, slängde hon sig ned på en bänk och stödde armarna mot stenbordet.
På gräsplanen utanför sorlade ett litet beskedligt springvatten i en grönslammig bassäng och några små törstiga trädgårdssångare snappade åt sig de uppfriskande vattenpärlorna, innan de flögo in mellan den täta buxbomshäckens gömslen.
Kristina gaf icke akt på dem. Hon spände sina tankars bågsträng allt hårdare vid föreställningen om allt hvad hon ville och kunde. Medan de gamla, betänksamma statsmännen ogillande skakat på hufvudet åt hvarje hastig frontförändring, hade hon handlat. Den snabba freden var hennes verk. Tvärtemot den grånade klokhet, som på alla håll omgaf henne, hade hon ryckt i regeringstömmarna och befallt fredsförhandlingarna att löpa i traf.
Och hade icke hennes vilja skaffat landet en värdig arffurste? Själf hade han icke haft kraft att hålla sig i första ledet. Hon ledde honom fram till målet förbi de gapande Oxenstiernorna, som väl trodde sig äga makten i handom; förbi den stolte grefve Per, som kallade sig landets förste ädling.
En liten grön ödla kilade förskrämd öfver hennes framsträckta fot. Hon erfor en stor frestelse att trampa på det hala krypet, som djärfdes träda henne så nära, men betvang sin syndiga lust med en gudaktig tanke. Mäster Johannes hade lärt henne akta alla skapade ting för den nådige skaparens skull, och hon ville än i dag vara den gamle Strängnäsbiskopens hörsamma lärjunge. Väl visste hon, att han och den lärde Terserus redan i morgon dag skulle turbera henne med allsköns klagomål, som de förnummit och ville framlägga inför henne, men Matthiæ var hennes vän; hvad han sade kunde icke harma henne. Han hade städs en mild tunga och ett ännu mildare hjärta.
Porten gnisslade svagt, och sanden knarrade strax därefter under sirliga hofmannasteg, hvilka tycktes sökande skrida framåt.
Kristina rätade upp sig. Hon satt orörlig, och blicken blef plötsligt fientlig och kall. Så tidt hade hon hört dessa steg, att hon lärt sig känna dem — äfven tröttna på dem. Föraktligt tänkte hon, att den lilla förvetna ödlan varslat fredstörarens ankomst.
»Sök du, min käre grefve Magnus,» mumlade hon trotsigt mellan tänderna, »jag vånnar, att jag aldrig låtit dig finna!»