»Värdigas lindra vår stora nöd, nådiga drottning.»
Kristina höll genast in tyglarna.
»Hvad vill du, min gode man?»
Den hvitskäggige dannemannen i den slitna vadmalströjan räckte upp ett underligt brunsvart bröd och sade med bruten stämma:
»Detta är bakadt af bark, eders nåde, och annat ha vi ej haft att förtära på långliga tider.»
»Gif mig det!» Kristina hade fått tårar i ögonen. Gubbens hela hållning var så rörande tröstlös, och det knotiga ansiktet föreföll utgräfdt af bekymmer och umbäranden. »Var vid godt mod,» sade hon deltagande, »jag skall nu själf taga eder sak om hand, och mina rådsherrar skola med lock eller pock tvingas att äta allmogens fattiga kaka.»
Bonden tackade henne i stammande och tafatta ordalag och drog sig åt sidan för att lämna rum åt andra, hvilka kommo med böner och beklaganden, med tårar eller vrede. Drottningens häst gick steg för steg, omringad af ett kvidande folk, hvilket aldrig tillförene kommit till synes, där hon färdats fram.
Och harmen emot orättvisa och förtryck sjöd inom henne, när hon lyddes till allt detta armod, som tystades ned, för att de stora skulle få lefva kräseliga.
Hon skulle ha velat beströ sin väg med klingande mynt, men som hon icke ägde sådana, gaf hon i stället klingande löften. Hennes stämma ljöd malmrik och klar, när hon till höger och vänster utkastade förhoppningar så ymnigt, att de ohörda förtrampades af de framrusande glupska folkhoparna.
Det ena hugskottet efter det andra afbrändes som ett lysande fyrverkeri i hennes hjärna; hon skulle återfordra af sina gunstlingar något af alla de rika gåfvor, hon slösat på dem. Och hon skulle själf lyfta af folkets tunga skattebördor för att lägga dem på skuldror, hvilka kunde tarfva ett ok för att icke skjuta för högt i växten. Ett år eller par ville hon uppbjuda alla sina krafter att styra så för sitt folk, att all klagan vändes till välsignelse, sedan — hon drog djupt efter andan — skulle hon lämna sin gyllene krona, sitt frejdade namn i sitt folks minne som i en öppen sarkofag.