Om någon ytterligare vågade kasta glåpord och tillmälen upp mot rikskanslerens hus, skulle han fuller veta att näpsa den skyldige, men alltför strängt finge man dock icke i dessa jäsningstider fara fram med de ofrälse stånden.
Han nämnde något därom till grefve Erik, hvilken emellertid endast otåligt ryckte på axlarna och högmodigt genmälde:
»Packet skall tuktas! Det tror sig vara sadelfast nu, när prästerna affallit från adeln, och något torde det väl ock ha bidragit till deras hofverande, att hennes majestät trugat igenom sin vilja beträffande pfalzaren. Smällen af den örfil hon därmed tillfogat sitt eget rikes betrodde män har hörts vida omkring och fuller väckt skadeglädje.»
»Drottningen har sitt eget sinne — svenskhet likar henne icke, så Gustaf Adolfs dotter hon ock är. Rundt om henne stå utländska lismare, och dem lånar hon städse öra. Var hon icke redo så bittida som klockan fem på morgonen, när det gällde lärda diskurser med den där Cartesius, som nu fått en salig hädanfärd. Och det är sannerligen icke till rikets fromma, som hon så flitigt umgås med den lättfärdige Saumaise, hvilken korrumperar hennes höga nåde på allt vis.»
Rosenhane och Oxenstierna fortsatte att samtala i godt samförstånd, icke anande, att några famnar ifrån dem kom drottningen ridande — som vanligt i en vid, grå kofta, höga stöflar och bredbrättad hatt.
Strax efter henne och hennes kavaljerer följde smålandsknektar, rikspukslagaren och så ändtligen den grant utstyrde härolden, som ropade och förkunnade, att riksmötet nästa dag skulle taga sin början, och anbefallde hvar och en, som därvid någonting hade att beställa, att vid en half riksdalers böter klockan åtta följande morgon infinna sig i rådssalen.
Han skred som en jätteflamma genom de täta lederna af åskådare. Hans kåpa fladdrade skarlakansröd, häroldsstafven var lindad med bjärtröda band och schabraket på hästen lyste brandklart i solskenet.
De andra härolderna kunde icke på långt när mäta sig med denna praktfulla uppenbarelse, men de kråmade sig dock rätt ansenligt öfver guldgalonerna på den blå rocken och de vajande hvita plymerna i hattarna. Trumpeterna skrällde, och fotfolket, som afslutade tåget, lät höra sitt taktfasta tramp, tramp som ett outtröttligt ackompanjemang.
Händelsevis kom Kristina att se upp mot det fönster, där Barbara och lille Olof stodo. Och hon nickade vänligt. Helt långsamt red hon framåt, och de underbara, strålande ögonen glänste varma och milda. Till sitt sällskap talade hon icke, men hon hade låtit förkunna, att hon villigt skulle lyssna till sitt trogna folk, om det ville sätta sin lit till henne. Tydligt nog lät hon förstå, att den gamla högadeln med dess ständigt växande anspråk tråkade ut henne. Hon skapade en egen adel, och dess hyllning beredde henne den största tillfredsställelse. Åsynen af Johan Holms hustru och son hade hos henne framkallat ett minne från morgonens audiens. Hon log ännu vid hågkomsten af den gode hofskräddarens ödmjukliga anhållan att bli belönad med ett adelsbref för att dymedels vara värdigare att förefinnas i hennes höga nådes närhet. Hon hade lofvat att tänka på saken, och den föreföll henne långt ifrån outförbar. Ett slikt diplom skapade trotjänare och gjorde en regents minne älskadt. Dessutom njöt hon af att se rådets förlängda näsor hvarje gång hon handlade bakom dess rygg. Hur ofta hade hon inte redan som i den gamla barnleken. »Bulleri, bulleri bock, hur många horn står det upp», spelat dem spratt, som de aldrig gissat hennes rätta mening med.
En bonde kastade sig i detta ögonblick på knä framför drottningens häst.