Hon visste ej, hvad detta larm betydde, men anade, att det gällde rikskansleren, på hvilken man sköt skulden för landets olyckor och inre misshälligheter. Han hade i så många år varit den styrande, och offentligen blef han ju aldrig afsatt, om ock drottningen mer än en gång omildt nog föst honom åt sidan för att få plats för sina gunstlingar.
Skarpa hvisslingar skuro genom den tunna luften och skrämde upp några mätta sparfvar, hvilka efter måltiden på Korntorget flugit bortåt Nikolai kyrka, där de hvilade på en sträfpelare.
Barbara tyckte, det lät riktigt hemskt, och ryste till. Månne trolltyget, som höll till uppe på Brunkeberg vågat sig ut vid ljus dag! Hon kände, hur det ilade genom hårrötterna vid den tanken, och hon begynte se svarta fläckar, hvilka skymde undan solen alldeles som i pesttid.
Men Olof hyste ingen rädsla. Hans blanka, alltför stora ögon stirrade oafvändt ned på det soliga torget, där människor började strömma till i stora flockar. De belägrade portar och trappor till alla de förnäma palatsen, och i grefve Per Brahes pelargång myllrade det af helgdagsklädda handtverkare och småborgare.
Kammarsvennerna, som stodo och hängde vid fönstren i bottenvåningen, vågade ej köra bort inkräktarna, utan gjorde i stället gemensam sak med dessa och skroderade hånfullt på de stores rygg.
En karl, klädd i en ärggrön rock, behängd med slängande räfsvansar, och med ansiktet doldt af en skråpuk med snabelnäsa skumpade fram till skampålen och började skramla med kedjorna, uppmanande godt folk att sätta fast honom där, så att han ej sprunge land och rike omkring med allt det grufliga han hade att förtälja.
Men en bartskärare ropade med skroflig bas, att ordet var fritt, och detsamma upprepades af minst ett tjugotal hänförda röster.
Barbara såg, att karlen med skråpuksansiktet tog upp ett smutsigt, tätt beskrifvet papper ur bakfickan på sin långa rock, och hon hörde, hur han började rabbla upp den ena smädelsen efter den andra mot regeringen och hofvet. Folket hurrade och tjöt, än kastande ruttna ägg och gatsmuts, än blommor i ansiktet på upprorsmakaren, hvilken lät skråpuken taga emot så godt som ondt, under det han oförtrutet fortsatte.
Helt plötsligt slog han dock om och läste nu med predikareton — just som Stockholms mäktige och vördade ståthållare Schering Rosenhane och rikskanslerens son Erik Oxenstierna kommo ridande öfver torget — ofarliga och välmenta råd om höflighet och hörsamhet mot öfverheten.
Rosenhanes skarpa blick flög rofsökande ut bland mängden, och hans hårda mun uttalade kort, som om själfva ordet varit ett käpprapp: »Pöbel!» Men han gjorde intet försök att ingripa i tumultet, väl vetande, att det om ett par minuter skulle upphöra af sig själf, när riksdagshärolden med sitt följe drog fram.