»Skall drottningen i dag bruka alla de vackra klädningar, farkär fört hem från Paris?»
»Nej, dem skall hon först bära under kröningshögtidligheterna.»
Barbaras röda, friska mun blef stor och leende vid tanken på all den ståt och prakt, hvilken för visso vid den tiden bokstafligen skulle regna ned öfver staden. Det missnöje med den nådiga fröken Kerstins slöseri, som förspordes från höga och låga, brydde icke henne. Hennes make steg beständigt i drottningens ynnest, och den unga, kortsynta, lifsglada skräddarhustrun tyckte, att folket klagade onödigtvis. Missväxten förra sommaren hade väl vållat både hunger och dyr tid, men tänk bara, hvilka skatter landet vunnit efter kriget; de uppvägde säkert mångtusen tunnor spannmål! Svenskarna hade skaffat sig dyrbarheter i Prag för många miljoners värde, påstods det. Den simplaste soldat hade fickorna fulla med guld. Slik säd växte ej eljes på fälten. Men det var förunderligt, hvad alla yttrade sitt missnöje med den glada, lifliga drottningen. Adeln harmades öfver att hon såg de andra stånden till godo och upphöjde borgare till frälse rättigheter. Borgarna trampade hvarandra på liktornarna, och skyllde sedan sin fumlighet på hennes majestät. Prästerna trätte ock inbördes, och bönderna knotade. Det stod illa till i landet, och föga halp det, att hertig Karl Gustaf sökte medla mellan parterna. Den herren hade för visso större hjärta än hufvud. På hans galanta äfventyr var det ingen ända.
»Morkär!» Lille Olof hade tyst bläddrat i sin bok och funnit ett träsnitt, som storligen intresserade honom. »Hvad skall detta föreställa?»
Barbara, som verkligen besatt litet boklig kunskap och läste innantill redigt nog, tog strax itu med texten. »Den kvinsperson du ser där till vänster är ’Måttligheten’,» förklarade hon, »och det står, att hon föreskrifver måtta i mat och dryck och håller i sikte begärelsen lika så som med ett betsel, och alltså styrer hon allting, att icke något för mycket sker.»
»Hon är visst lik den goda drottningen,» sade Olof, som oskuldsfullt lyssnat till moderns hackiga uppläsning af de för honom fast obegripliga orden.
»Ja, i mat och dryck kan då ingen vara sparsammare än vår nådiga fröken Kerstin,» genmälde Barbara förnumstigt. »Farkär säger, att hon unnar alla utom sig själf det läckert är. Hon ...»
Meningen blef aldrig afslutad, ty det hördes ett högljudt larm och sorl nedåt Helvetesgränden till. Människor skreko och ropade i munnen på hvarandra, och i skränet blandade sig ljudet af allehanda instrument.
Olofs lilla magra kropp hade redan hängt sig fast vid fönstermuren, och han kröp nu upp på karmen, så långt han kunde komma för att riktigt få se. Ty det måste ju vara riksdagsutblåsarna, som närmade sig.
Barbara antog detsamma, men hon skrämdes smått af det myckna oväsendet, hvilket tydligen var starkast omkring rikskanslerens tomt. Hon hörde fidlornas gnisslande brytas mot lärpojkars gälla hvin och grofva karlröster mullrade i kapp med pukorna.