VIII.
Hvad kvinnan vill ...
Midsommarens förnöjliga fest var afslutad, och löfmarknadens friska grönska förvandlad till torra, vissnade blad, sorgligt minnande om alltings förgängelse. Emellertid sporde man detta år, anno 1650, mindre än eljes efter, att de muntert flammande Sankt Hanseldarna falnat till aska och att dansen kring majstången stannat, ty man väntade snarligen en ny fröjdetid, och isynnerhet hufvudstadsborna hade så mycket att orda om och rusta sig för, att de näppeligen hade hedrat midsommaren så ståtligt som tillförene.
De unga flickorna hade väl ej förgätit att vira blåklintskransar omkring de ljusa flätorna, och ungersvennerna hade tappert slagit katten ur trumman ute vid den täcka skogslunden på Klara gärde, men något riktigt lif hade det ej varit i spelet.
Drottningen hade företagit en resa inåt landet, hon, som eljes sällan lämnade sin kära stad, där hon förstått att samla en hel här af stjärnor, glänsande meteorer på vetenskapens och konstens himmel, och öfver alla dessa in- och utländska upplysningshärolder skakade hon ut ynnestbevis och gåfvor af landets gods och goda.
Denna dag, den 27 juni, satt mor Barbara, Johan hofskräddares husfru, i kammaren med sin lille son. Hon hade öppnat det enda fönstret, hvilket vette åt Stortorget — Johan Holm hade nämligen fått sin bostad i köpmannen Cabeliaus hus — och inbillade sig förnimma sommarens friska fläktar, när ett luftdrag, svagt och strax själfdödt, strök öfver den breda fönsterkarmen.
Lille Olof hade krupit upp i den löfvade spiseln, hvilken genom hans fantasi förvandlades till en studerkammare. På knät höll han sin tjocka Orbis Pictus, den underbara boken, som han till sin och än mer till föräldrarnas fägnad bekommit af själfvaste drottningen. Han kunde aldrig stirra sig mätt på de sköna träsnitten, och han stafvade flitigt på »Cornix cornicatur» utan att stort fråga efter svenskan. Denna föreföll honom för simpel. Hofskräddarens pilt hade höga tankar om sin värdighet, och han trodde icke, att någon annan än gamle rikskansleren och grefve Magnus från Jakobsdal voro för mera än farkär.
»Hvar är far?» sporde han plötsligt modern.
»Uppe på slottet,» svarade denna med en viss stolthet. »Du vet väl, att hennes majestät alltid vill hafva din fader hos sig, när hon har något viktigt före. Och i morgon skall en ny riksdag begynna. Snart får du se det granna tåget, som skall blåsa ut för staden, att den öppnas.»
Olof tog sin bok med sig och kom fram till fönstret.
Han stödde armbågarna mot moderns knän och sporde lillgammalt, med de sjukligt allvarliga ögonen fästa på hennes ansikte: