»I presenterar mig ett godt stycke roman, en fanfaronad, som väl likar eders kärlighets galanta sinne, men som föga lyster mig. I är man, och för eder torde kronan vara en nog så vacker flicka.» — Lägre tillade hon: »För mig är den allaredan en börda, och för sann blir jag ej tillfreds, förrän jag kan gifva mig själf fri från regeringstvånget. Har I förstått mig?»
»Eders majestäts ord äro Gudi klagadt tydliga nog, men jag förhoppas, att de ingen rot ha i min ädla fränkas sinne. Hela edert folk älskar att se er på Gustavernas tron, och uppfyller I det bud landets lagar skrifvit, är allt väl beställdt.»
»Hvilket bud skulle landets lagar skrifvit mig — drottningen!»
Han såg ovädersmolnet på hennes panna, men han såg ock, att han denna korta stund kunde få henne ostördt i tal, då bröllopsgästerna väl vaktade sig för att störa de två höga personerna, och han for fort med dämpad och fast ljufvelig stämma:
»Lagen bjuder, att eders majestät nådigst förmäler sig.»
Hon skrattade kort och vredgadt.
»Min bäste hertig, därtill kan ingen i världen tvinga mig, om jag ej själf fattar slikt beslut.» Hon tystnade, och blicken gled ut öfver de brokiga skaror, hvilka fyllde salen. På bänken midt emot henne satt brudparet hand i hand. Marie Euphrosyne log huldsaligt mot sin käre herre. Kristina lade med en tung åtbörd hufvudet tillbaka mot stolens höga, snidade rygg. Halft dvalbundna gledo orden öfver hennes läppar: »Gud, som i hela min lefnad styrkt mig uti att älska ära och heder mera än alla nöjen, har också bevarat mig ifrån de olyckor, uti hvilka mitt stånds frihet och mitt heta blod kunnat störta mig. En drottning tager icke en man för annat än att göra honom till en slaf af sin vilja och sina nycker.» Fastare och klarare tillade hon: »Att gifta sig för fäderneslandets bästa är visserligen ett godt skäl, men då jag funnit ett lika godt sätt för att försäkra dess framtid, hvad kan man mera begära af mig?»
»Törhända icke riket, men den ödmjuke tjänare, som eders kärlighet gunstligen ärat med sin ynnest.»
»Ack, kärleken brinner ej bara för en,» afbröt Kristina kort, »men låt oss nu icke fördärfva denna förnöjliga afton med idisslande om känslor. Gif mig er hand och för mig ut i dansen!»
Karl Gustaf lydde genast, men hans min förblef länge betänksam, och det var icke med sin vanliga hurtighet han deltog i det högljudda glammet, som varade ända till dager ljus. Då buro kammartjänare och drabanter ned de höga herrarna för slottstrapporna, ty de hade samt och synnerligen fått sig ett godt rus och en rundlig förplägnad.