Efter den präktiga måltiden vidtog dansen ånyo, och så mycken skämtan och fröjd hade icke på länge försports i de höga gemaken. Drottningen var den främsta i ringlekar och fördanser, och som strålande stjärnor följde henne hofjungfrurna Ebba Sparre och Katarina Ribbing. Med sin frände Karl Gustaf underhöll sig Kristina påfallande träget, men att detta icke skedde i någon öm mening förstods granneligen, ty just som hon skulle tråda en ny dans med honom, hviskade hon lönligt till jungfru Ebba:
»Synes det eder icke, att lille borgmästaren har en artig hanekamm på stöfvelskaftet. Fuller bländar den honom själf, så att han djärfves drömma om högsta hönset i korgen.»
Men under det hon i långsamma ringar fördes salen rundt, blef hennes ansikte allvarligt och åldradt af fårornas nät. Hon slöt sekundvis ögonen, som trött på festljusens glans, och ett drag af bitterhet vanställde hennes mun. Hon greps af en lätt svindel och tillsade om, att hon ville återföras till sin plats. En stund satt hon helt tyst, försjunken i tankar. Hufvudet hade fallit ned mot ena axeln, som sökte det hägn eller stöd, och armarna hade hon slappt sträckt ifrån sig, som om de domnat efter en aldrig skänkt omfamning.
Plötsligt fäste hon sin lysande, starka blick på Karl Gustaf:
»Vet I, hvad jag just nu åtrår?»
»Nej, eders majestät, jag anar det slätt icke, ehuru det för sann skulle vara min högsta åstundan att afläsa alla ers kärlighets lönligaste tankar.»
»Spara edert klingklang!» Hon kastade med en tvär rörelse benen i kors och slog afvärjande med handen. »I skall få besked om mina tankar utan att lirka fram dem med ordens honungsdagg. — Jag skulle vilja kasta min kungakrona för de gode herrars och svenske mäns fötter och ropa ut: Den, som löper snabbast efter klenodien, skänker jag Sveriges rike.»
Nästan lurande hvilade hennes blick på den rödkindade, gladlynte hertigen, men han genmälde skyndsamt:
»Fuller compterar jag mig att vara en ärlig svensk, men föga skulle jag spörja efter kronan, om ej med den följde den mångdubbelt dyrbarare gåfvan af eders majestäts hjärta.»
Med ett misstroget leende, förbittradt af hån, lyddes Kristina till hans storvulna försäkringar, och hon sade skarpt: