Efter honom rullade Polycarpus. Han hade tagit den fulla ölstånkan, som stod på bordet, i ena handen, och när han nu var tätt bakom svågern, hällde han det fradgande, mörka innehållet öfver dennes väl redda lockperuk och splitternya klädning.
»Min våmm, som afstått detta för din räkning, säger dig väl bekomme,» utbrast han skrattande och försvann, så snabbt hans korpus tillät emellan de stora vagnarna. Drypande, förargad, en driftkuku för den gycklande ungdomen stod Johan Holm kvar och torkade med afvigsidan af handen bort den strida ölflod, som rann ned öfver näsa och ögon. Detta skulle Polycarpus få umgälla! —
Fackeldansen uppe i rikssalen var nära sitt slut, och röken efter de hundratals flammorna svepte sig tät och grå kring gästerna, hvilka måste famla sig fram till sina platser.
Drottningen hade som alltid varit den outtröttligaste. Först hade hon en lång stund dansat med brudgummen, sedan med den åldrige pfalzgrefven och slutligen med sin kusin, som också fick den äran att föra henne till bordet, då Johan Casimir skulle leda änkedrottningen.
Hertigen visade sin höga fränka allsköns heder, och hans ögon simmade af ödmjuklig ömhet, medan han galant talade om sin längtan efter henne under krigsåren ute i Tyskland. Sin käcka krigarhållning behöll han dock, och man förmärkte tydligt, att han njöt af sin pråliga klädning och törhända allra mest af stöflarna med de bjärtröda saffiansuppslagen.
Kristina lyssnade förströdt. Hon hade befallt, att vinet denna dag skulle flöda, så att alla månde få sig ett godt rus, men när hon nu från sin plats under purpursammetshimmeln såg, huru flitigt välkommor och bägare trycktes mot hvarandra som när läppar mötas i dyra kärlekseder, ryckte hon föraktligt på skuldrorna och yttrade hånfullt:
»Har I skådat den man, som icke mäktar dränka både längtan och besvikenhet i ett dryckeshorn? Svensk är han för visso icke. De sitta högt till sätes med skräppande ord, när måltiden begynner. När den ändar, tumla de om som spräckta krukor, icke aktandes ord och lofven för mera än en osund vätska, som de låta gå ifrån sig.»
»Ers majestät dömer strängt,» genmälde Karl Gustaf fogligt och satte med en suck sin halffyllda bägare tillbaka. »Jorden har näppeligen att uppvisa ett sedligare och i allo måtto bättre folk än det svenska.»
»Skryt, ers kärlighet! Granna ord i en tom påse! Tror I, att vi skulle vara så begifna på utländska vandringar, om vi ej fuller visste, att hyfs och ans äro fast okända i Norden. Och bättre? Hvad menar I med det? Fintligheten har naturen förmenat svenskarna; de hafva alltfort vikingasjälen i bondekroppen, därför töfvar det, innan de kunna rusta sig för annan mandat än knytnäfvebragd.»
Karl Gustaf hade velat genmäla något, men nu talade den gamle riksmarsken, och de mest höfviska lyssnade, medan dock ett stort flertal krigsmän och lärde skreko öfverljudt och dunkade de knutna händerna i bordet.