Drottningens hofskräddare, den värde herr Johan Holm, åsåg från drabantrummet hela den bråkiga scenen därute på gården bland hästar, karosser och knektar. Han hvälfde himlande med ögonen och log öfverlägset åt småfolkets lumpna förlustelser. Själf hade han annan fägnad i kikaren. Han vände sig till sin svåger och stadige medtäflare om drottningens ynnest, den lille trinde och skallige Polycarpus Crombygel och sade föraktligt:
»Slika bandändar bereda ingen klädning. Jag gitter ej huka mig efter de grefliga trasorna, som fällan hellre skulle snott sig om hennes majestäts tron än om den pfalzgrefliga frökens brudstaf.»
»Hysch,» varnade Polycarpus och satte ett tjockt finger upp i luften. »Du skall icke tala ditt hufvud löst, min gubbe.»
»Åhå, har ingen fara! Hennes majestät har bruk för mig bittida och sent. En hofskräddare är likasom ett talrör. Man ropar honom i den ena ändan och får svaret i den andra. Slikt kan bringa sin man en adelig krona.»
»Du flyger för högt för att vara kråka, hjärtans broder,» sade Polycarpus snäsigt, »och du förgäter, att högmod går för fall. För resten — skulle du varda så hedrad, synes det mig, att ock jag borde hafva min andel af utmärkelsen. Vi ha samma plats i fröken Kerstins tjänst.»
»Puh,» blåste Johan Holm försmädligt. »Din våmm tränger ej genom nyckelhål, därför torde du få behålla fadersnamnet.»
»Alltså förmenar du, att hennes höga nåde skulle vara fal för lyssnare?»
»Nej, min broder, men ock de förnämligaste öron tränga till att höra sanningens språk, och äfven den ädlaste drottning vet, att musgömmorna i slottsväggarna besökas af gnagare, som kunna tåla att näpsas. Godt då, att ha någon, som varskor om ofoget och kilar undan, sedan han gillrat fällan.»
»Du är mäkta klok,» medgaf Polycarpus beundrande, »men nu skola vi draga oss närmare och se på fackeldansen. Strängnäsbispen torde vid detta laget läst välsignelsen öfver brudfolket.»
Sprättig och rakryggad, med den azurblå frackens skört klappande hälarne och den gula halsdukens ändar vippande under hakan som två kanariefågelsvingar begaf sig Johan Holm mot dörren.