Men ceremonimästaren tillät intet hafs i öfliga bruk, och först sedan såväl drottningen som bruden låtit alla de närvarande kyssa deras hand, gaf han ett tecken, hvilket strax ordnade etikettens lydiga tjänare och tjänarinnor i tvenne brokiga kolonner, mellan hvilka hennes majestät skred fram till audiensstolen, där hon tog plats med bruden vid sina fötter.
Lilla Agneta Horn, som tackad vare sin modermoder, fru Anna Bååt, ånyo befann sig på slottet, hade denna gång en fast förnöjelig min på, och hon kände sig lik en ung junker, hvilken i hård dust vunnit sina första sporrar. På egen hand och mot både sin styfmoders och sin farsysters goda vilja hade han slagit den vedervärdige Sparren ur sadeln och befriat både sin kropp och själ från så tungt ett ok. Nu kunde hon fuller vara glad. Hennes ögon glittrade besynnerligen varmt mot öfverste Lars Cruus fast det fällan icke var släktens mening, att hon skulle äkta honom, men Agneta ville se, om någon kunde kufva och betvinga hennes sinne.
Törhända var hon den enda, som i afton ömkade drottningen och tyckte sig förmärka, att hennes majestät likasom frös till is midt i all denna människovärme; lilla Agneta hade ett klart hufvud och ett starkt kännande hjärta. Hon skulle gärna velat hugna den goda drottningen med alla de lifsmodiga ord, hvilka likt vårens hoppfulla fågelkväden bodde inom henne, men purpurmattan nedanför tronen var icke lagd att beträdas af hennes fötter. — Så — nu skred gamle pfalzgrefven fram, och Agneta fick hast att hviska till jungfru Elsa Brahe: »Tror du ej, att den högborne herrn borgat det myckna guldet på klädningen?»
»Jo, för sann,» nickade jungfru Elsa, »han lärer icke ha stort i skattkammaren på Stegeborg. Svåra arm och grå synes han ock i all denna ståt.»
»Sverige är ett underligt land,» genmälde Agneta betänksamt. »Det skryter af de sina öfver all höfvan, men förgäter främlingars tjänstvillighet, därest dessa icke komma med pomp och rika håfvor. Om pfalzgrefven gör det mig bitterligen ondt. Han är som de villa djuren, hvilka söka ly i hvar grannes håla. Men tyst nu. Det solenna talet skall begynna.»
Johan Casimir hade rätat på sig och närmat sig brudparet, som räckte hvarandra handen. Vänd till drottningen talade så den åldrige fursten med saktmodig, nästan ödmjuk stämma. Först lindade han en girland af smickrets ljufligaste blomster omkring hennes majestät, därpå ordade han om sin dotters anor och dygder och sedan än vidlyftigare om den ärofulla De la Gardieska familjen. Till sist förmanade han de unga att rätt skicka sig i sitt nya stånd, Gud och människor till godt behag.
Drottningen gjorde nu en otålig rörelse med handen, och strax skyndade ceremonimästaren fram till det midt i rummet ordnade altaret, där han gaf sig något att syssla för att på detta sätt förmå Johan Casimir att förkorta sitt vidlyftiga tal.
Hertig Karl Gustaf, en af de mest lysande kavaljererna, tog nu på en vink af sin höga fränka brudstafven af silfver, lindad med sidenband i De la Gardieska färgerna. Han bar den fram till sin fader, som förvirrad tvangs att snubba af sin sista siratliga mening och i stället höja stafven öfver »de kära barnens» hufvuden, under det han så högt han förmådde förkunnade, hvilken morgongåfva brudgummen förärat sin unga brud.
Ej förr hade detta blifvit högtidligen stadfästadt af de tolf vittnena, än den liflige Jakob De la Gardie — »pilten med bockfjunet», som Kristina plägade kalla sin muntre f. d. kammarpage — med en väldig gest kastade ut stafven genom fönstret ned på borggården till den församlade mängden.
Rungande hurrarop hälsade den, och småsvennerna begynte ofördröjligen ett envig om de fladdrande banden, som de sleto i bitar och fäste på hattarna bruden till ära.