Så snart ske kunde, manade han till uppbrott och bjöd sirligt pfalzgrefven armen, under det att hertig Karl Gustaf visade riksmarsken samma ära.
Åskådarna jublade högt, när detta följe satte sig i gång. Väl hade man fått bida öfver all höfvan, innan de förnäma herrarna kunde skilja sig från de fyllda tumlarna, men nu lönades tålamodet, och man frågade litet efter, om marssmutsen på gatan stänkte högt upp på kinder och panna, allenast man kom nära nog att beskåda all denna prakt.
Först ridande kavaljerer med fladdrande, färgrika band på hatt och staf, så trumpetare och trumslagare, idligen trakterande sina instrument, och sist karosserna; den grannaste afslutade tåget, ty i den satt brudgummen. När ryttarna hunnit slottsporten, gafs svensk lösen från tornet Tre kronor.
Bruden darrade af stolthet och lycka. Hon stod midt i kammaren, af drottningens egna händer iförd hela den tunga, prunkande brudskruden. Ut genom det smårutiga fönstret vågade hon ej blicka, ty det varslade ondt, om man skådade sin brudgum före vigseln.
Men hvad Marie Euphrosyne vägrade sina känslor, tillstadde Kristina sina. Hon lutade sin heta panna mot den kalla rutan och stirrade med klara, vidöppna ögon ut mot borggården, där grefve Magnus nu steg ur karossen. Hans smärta gestalt hade en furstligt ädel hållning, och hufvudet höll han högt, som aflägsnade han stolt hela världen. Förgätande det samlade hoffruntimret, hvilket följde hvarje hennes rörelse, stod Kristina kvar, alltjämt blickande ned på sin gunstling. Hennes läppar slötos så hårdt, som ville hon inom det röda inseglet kväfva ett skrik af smärta, och när hon ändtligen vände sig om, var hennes ansikte gråhvitt, som om hon skådat en spöksyn.
»Är du redo,» sporde hon Marie Euphrosyne och gaf henne sin högra hand. »Mäster Matthiæ väntar oss väl med ifver. Min gamle bisp är van vid punktlighet hos sin lärjunge.»
Pfalzgrefvinnans små varma och mjuka fingrar smögo sig likt silkestrådar in i Kristinas seniga, kallvåta hand, och så begaf sig brudtåget till rikssalen, där änkedrottningen med sitt hof redan tagit plats.
Alla reste sig dock vid drottningens inträde, och grefve Magnus gick raskt fram till henne för att kyssa hennes hand.
Kristina hviskade onådigt och snäft, i det hon drog handen till sig:
»Far fort! Denna ändlösa handkyssningsceremoni är otålelig.»