Fru Katarina Oxenstierna hade för dagen aflagt all sorg efter salig Cruusen, och hennes lifliga ögon spelade åt alla håll.
»Det är stor synd,» sade hon, »att fru Ebba till Hörningsholm skall ha fått den svåra bedröfvelsen att mista sin kära Annika, så att hon icke mäktar taga del i all denna fröjden. Hon saknas eljes ingalunda på fester och slika högtidligheter.»
Fru Anna inföll deltagande: »Ja, vi månde väl alla sörja öfver, att det kära barnet lämnat detta jordiska. Fuller får vår älskade son Johan vanskligt att finna så ädel maka.»
Fru Katarina fäste strax moderns uppmärksamhet på annat. Ämnet var ömtåligt, då hennes käre broder allaredan innan hans unga husfru hunnit jordas friade med stor bravad till den fyrtioåriga fru Margareta Brahe, Resare-Bengts efterlefverska och grefve Pers syster.
Fru Anna blef ängslig. Hade hon ånyo sagt ett ord för mycket? Ack, hon vånne hon aldrig ägt talets gåfva, efter hon så föga förstod att bruka den.
Grefve Per hade emellertid intet hört. Han skyndade på uppför trappan, och hunnen upp till dess öfversta steg sade han:
»Nu bjuder jag eder lef väl för att i stället skynda till brudgummens hus att hämta honom hit.» Lågmält tillade han: »Fager mäkten I fuller icke skapa bruden, men gören henne dock så täckelig, att den höga brudgifverskans majestät ej helt fördunklar hennes behag.»
Han bugade vördsamt och återvände genom soldaternas dubbla led till vagnen, hvilken skulle föra honom till »Makalös», det De la Gardieska palatset, där redan en stor mängd af gref Magni släkt och vänner voro samlade för att dricka en första välgångsbägare.
Unge Jakob stod röd och ifrig i porten. Hans nya klädning af karmosintaft beundrades storligen af alla folkskaror, som proppade gatumynningen åt Norrmalmstorg.
I dörren till audienssalen stod brudgummen i magnifik pärlfärgad silkesdräkt och med guldvärja vid sidan. Hans ansikte var lika blekt som hans broders rödt, och han tycktes föga medveten om den bullrande glädje, som rådde i de stora salarna.