»Fuller kråmar lilla Marigen nu sin tranehals i pur ung lycka! Rätt så, men gif mig den heder mig ärligen tillkommer att ha stått dig så i moders ställe, som jag vid din saliga fru moders dödliga bortgång utlofvade!»
Marie Euphrosynes fromma rättrådighet väcktes genast. Hon hugsade granneligen de goda ord den då tolfåriga drottningen yttrat till hennes äldsta syster: »Kära fröken Kerstin,» hade hon sagt, »gifven eder till freds, fastän eder fru moder är död, så vill jag vara eder en moder.» Marigen själf hade fyllt tretton år, men hon visste, att hon intet haft af sin kusins mod och styrka, utan för gråt blifvit så illa däran, att hon måste ligga till sängs.
»Vi hafva allt vårt goda att med stor tacksamhet förskylla eders majestät,» genmälte hon rörd, »och intet vill jag låta, som kan vara min höga beskyddarinna till fägnad.»
Kristina gaf henne ett nästan manligt handslag och lämnade på sitt vanliga bråda sätt kammaren för att en stund senare med bössan öfver axeln och följd af några kavaljerer styra kosan åt Valdemarsholmen.
*
Bröllopsdagen var inne. Det var vid vårjämningstid och vädret så klart och godt, att man förväntade en gyllene äring. Ringränning och tornering på slottets borggård samt lysande fester med dans och allsköns lekar hade redan pågått i tvenne dagar och inledt högtidligheterna. Näppeligen gafs det någon af Stockholms invånare, som var ovetandes om, att något märkligt stod på. Men borta på Munkliderna i de små låga husen med halmtaken gick ett rykte, att det var drottningen själf, som skulle giftas bort, och för de gamla, hvilka hört mycket om kung Gösta Adolfs ömma kärlekshandel med den fagra jungfru Ebba, tedde sig detta som en fast underlig Guds skickelse, att hennes son nu skulle förunnas lyckan att äkta fröken Kerstin. De som bodde på Gråmunkeholmen och Åsön trodde sig veta bättre besked. Det var drottningens trolofning med hertig Karl Gustaf, som skulle firas, innan den unge herrn begaf sig ut till Tyskland för att låta de kejserliga kaxarna drabbas af dråpslaget. Väl såg han icke mycket ut, den frodige pfalzaren, men förbåldt granna och utstofferade klädningar bar han, och slikt är i fruntimmerstycke.
»Mellan murarna», som stadens kärna vanligast nämndes, log man åt dessa rykten och höjde ömkande på axlarna åt de stackare, hvilka visste så föga om hvad som passerade på slottet, och redan vid stadsportarna fick det inströmmande folket höra, hvad som var dagens sanning, att fröken Kerstin allenast höll bröllop för sin fränka, och att man ej i mannaminne sett så mycken prakt och hört så muntert glam af de store. Och i Casten Hoffs ännu näppeligen färdiga skänkeri vid Norrmalmstorg var det från tidigt den ena morgonen intill den nästa en gruflig myggdans af unga ädlingar, hvilka ville läska strupen med Hoffens claret. Herr Casten hade tidigare varit munskänk hos drottning Kristina, och han förtalde gärna om hoflifvet.
På gatorna rullade oafbrutet vapenprydda karosser fram, och slik färdsel hade det ej på länge varit genom tullportarna eller på de trånga gatorna. Bröllopsgästerna hade, trots att befallningen utgått i tide, ej hunnit samlas så mangrant, att ej några efternölare måst taga själfva bröllopsdagens morgon med för färden, men nu vimlade också såväl slottet som alla de omgifvande palatsen af riksens mäktigaste adel.
På borggården paraderade hela gardet, och den ena gevärssalvan efter den andra krutsprängde luften, så att kammartärnorna hvinande af skräck och med svärta på sina rosenkinder flydde in i trumpetaregången, där de fladdrade som dagsländor mellan de orörliga stånddrabanterna. Dessa glimmade som en sann ögonfägnad från topp till tå; guldet drösade af deras klädning, och förgyllda bardisaner höllo de i handen.
Fru Anna Bååt och hennes dotter Katarina, hvilka i anledning af den karghet drottningen visat dem vid sitt nödtvungna besök hos storkansleren soulagerats med utmärkelsen att få biträda drottningen vid brudens påklädning, hastade förbi alla de resliga knektarna, följda af riksdrotset grefve Per.