Hon lade listan framför sig på bordet och förde sitt spetsiga pekfinger långsamt öfver raderna, som hade det varit en trollstaf, hvilken skulle ge det döda ordet lif och gestalt.
Marie Euphrosyne hade helst icke velat lyssna till fränkans irrfärder i den underfulla filosofien, af hvilken hon intet annat förstod, än att den var fast obegriplig, men hon nödgades höra på drottningens alltför besynnerliga tal, om hon ej ville befara att falla i onåd.
Med gäckande stämma återtog Kristina:
»Där ser du min kära moders namn. Intet kvinnohjärta har väl mera liknat smält vax, hvilket droppar bort i ömhet, hettande upp föremålet för sin kärlek, så att bränneblåsor uppstå. Tror du, hon ägde min högtsalig herr faders trofasta håg? Nej, man har sedan förtalt mig, att fru Ebba Brahe varit hans allra käraste, men ensam om den store hjältens hjärta var icke heller hon. — Och den äldre kungen! Väl blef han mycket älskad, men intet hjärta var dock odeladt hans. Min höga moder förunnade allsköns fåfänga och smålig lust plats vid sidan af sin herres bild, så ock fru Ebba.»
Hon tystnade; tankarna hade hvirflat fram, och nu var hon trött. Hon ville ej orda mera i denna sak; den blef henne med ens oändligen likgiltig, men när hon såg tårar i den unga brudens ögon, skrattade hon gällt: »Stilla gråten, min docka; tåreflöden ha förr en gång sköljt bort fagra blomster. Och du har inte att klaga öfver. Den make, jag beskär dig, ger dig för sann god kost alla dagar ur sitt hjärtas fatabur. Begär icke mera! Öfvermättnad är dårskap.»
»Kärleken får aldrig nog,» stammade Marie Euphrosyne.
Då slog plötsligt Kristinas stämning om, och hon lade sina armar om pfalzgrefvinnans späda hals, där ådrorna syntes som kvistigt grenverk under den tunna huden.
»Nej, du har rätt,» sade hon lidelsefullt, »intet ställer kärleken tillfreds. Väl må den kallas floden i människosinn, och många stolta skepp förgås på dess böljor. Men Gud den högste bevarar ock till tider de bräckliga flarnen: människorna.» Hon begynte häftigt gå fram och åter, under det hon fortfor att tala — mest till sig själf — med låg, mörk röst: »Gudi ger jag äran, som bevarat mig, Sveriges drottning, från att följa en böjelse så farlig för Hans ära och min lycksalighet; huru nära jag varit brädden af en olycka, har Hans mäktiga hand hållit mig tillbaka.»
Hon tystnade tvärt och såg skarpt på Marie Euphrosyne som för att utforska hennes tankar, men den unga furstinnan vände slugt bort ansiktet, öfver hvilket nyss en strimma af svag triumf glidit. Hon hade erfarit en förnimmelse af att ändtligen en gång vara den rikare och mäktigare; den, som ej allenast behöfde plocka nådesmulor från hennes majestäts bord utan som fick sitta i högsätet och taga först för sig.
Kristinas blick hade dock snart borrat sig in i hennes tankar, och hon sade halft spotskt, halft välvilligt: