Sängkammaren var så pyntelig, att hon icke kunde utsäga det. »I må veta det, min käre herre,» talade hon vid hemkomsten till sin make, »att hennes majestät gjort sig stort omak och mycken kostnad.»
Gamle riksmarsken trakterades med beskrifningen på sängkammarens beklädning af rödt schagg. Sängen var ett praktstycke af sidendamast med guld- och silfverbrodering, och den ofantliga spegeln hade blå glasram med silfversirater. Gyllenlädersskärmen var en skänk af hertig Karl Gustaf till hans dygdädla syster. Fältherrens grefvinna hade hört, när drottningen nämnde detta för sin kära Ebba Sparre med de orden: »Lille borgmästaren visste fuller, att skärmbräden äro förnöjeliga skjul, när hjärtat vill vandra åt bakvägar, därför har han brakt denna hem från Tyskland.»
Hennes majestät tycktes emellertid ha upphört att gräma sig öfver furstens allbekanta snedsprång med den slinkan Britta Allerts. Hon hade till och med yttrat till grefve Per på Visingsborg, att hon hade i sinnet en förmälning med sin frände. Men rådsherrarna hade näppeligen hunnit glädja sig öfver detta huldrika beslut, förrän hon bytte håg och sade, att väl kunde det hända, att hon en dag trädde i brudstol, men icke blefve det detta år. Hon hade alltför mycket annat att beställa.
Marie Euphrosyne erfor en stilla och blyg lycka öfver att vara vid målet för sina äppleblomsdrömmar. Hon tummade tacksamt med smala fingrar, hvilka ej så tidt ägt diamanter och pärlor i sitt våld, de rika gåfvor, som nu flyddes henne från flera håll. Af drottningen skulle hon — förutom allt guld och silfver — få Höjentorps kungsgård, och änkedrottningen var så alltför nådig att förära henne både staden Wollin i Pommern och det öfvermåttan täcka Drottningholm.
Af sin hjärtans kära svärmoder hade hon fått en stor rosenstensring och af sin ädle herr svärfader de präktigaste smycken. Det var henne en mäkta stor lust att smyga sig in i kammaren och betrakta alla de lysande gåfvorna, hvilka syntes henne hämtade ur någon österländsk saga. Högst skattade hon dock det namnchiffer af taffelstenar och pärlor, Magnus skänkt henne. Det skulle hon med drottningens tillåtelse bära på själfva bröllopsdagen.
När listan med namnen på de många bröllopsgästerna lades fram för henne, häpnade hon, hennes gråblå ögon skälfde som små bleka, irrande stjärnor.
»Är du tillfreds,» sporde Kristina, »eller har min ceremonimästare förgätit någon?»
»Nej, jag tackar Eders majestät af ödmjukt hjärta; en ståtligare namnrad har jag tillförene aldrig skådat.»
Kristina lät tankfull blicken glida utefter papperet. Hon sköt ut underläppen i själfsvåldigt spe, och ögonen logo frostkallt.
»Du tror dem väl alla vara dina vänner,» sporde hon. »För visso drömmer du om röda hjärtan under guldbroderierna, och gamla sägner om kärlek rinna dig i hågen. Dåraktiga barn! Ingen kan annat än i tomt skryt förmena sig äga en annans hjärta. Som en tankebok synes mig dessa lysande namn. Jag har hört om deras öden och läst af dem.»