»Nu en tid är hon oskadlig,» anmärkte Kristina kort. »Min kusin härtig Karl Gustaf har tagit henne ut till sig på Gripsholm, där hon som det säges skall föda honom ett barn. Detta allt låter jag eder förnimma, fru Anna, för att I bättre skall passa på edert folk och ej tillstädja lösaktighet. Jungfru Britta har djäfvulen i blodet, men I märkte intet. Hon har ock djärfts sprida ut bland vidskepliga och dumma människor, att fältherrens grefvinna iskänkt åt mig en häxdryck, hvilken vändt mitt hjärta från min frände. Har I icke haft kunskap om detta, fru Anna?»
»Nej, vid min eviga salighet, därom vet jag intet, Eders majestät,» utbrast fru Anna, och nu var det skrämda tonfallet borta. Drottningen måttade henne den skymfen midt i ansiktet, att hon skulle förnedrat sig till maskopi med en lättfärdig, illasinnad varelse. Slikt ville hon dock icke tåla, och hon rätade upp sin lilla gumgestalt, när hon tillade: »Min käre herres hus har intet lönrum för skamliga tankar och låga handlingar, och hur man än vill svärta oss, skall ingen finna bevis för den spott, man låter oss umgälla.»
Katarina kom i detta ögonblick in och sade, att farkär med underdånig glädje bidade den stora ära, som skulle vederfaras honom.
Kristina reste sig genast. Hon ångrade redan sitt bittra och orättvisa utfall mot fru Anna — hon hade ju kommit hit för att bjuda sin hand till vänskap — hvarför kunde hon då inte tukta sitt heta sinne? Inom henne var ingalunda förbittringens eld släckt, och där fanns i hennes hjärta icke en tumsbredd upplåten för rikskanslären eller någon af hans hus, men hon pinades af att nödgas erkänna sin egen småsinthet och hatfulla afund. Hon ville ej vara mindre än de lägsta och råaste af sitt folk, hvilka ej kunde känna tacksamhet.
De vänliga ord hon nu måste rikta till fru Anna vållade henne likväl hård strid, och de gömde intet af den hjärtlighet, som bryter udden af tvedräktssvärdet.
Också inne i gref Axels kammare förblef hennes ansikte strängt och sträft trots de försonande orden, och hennes räckta hand lade sig kall och domnad i hans. Men till det yttre blef all ofrid bilagd, och med en rörelse, hvilken han hade svårt att behärska, lofvade rikskanslären att ånyo stå henne bi, när så tarfvades.
Så fort dörren slutits efter henne, brast den gamle statsmannen i gråt, och han mumlade under snyftningar: »Stackars barn! Stackars förvillade barn!»
VII.
Ett högförnämt bröllop.
Så närmade sig alltså den dag, då Ebba Brahe skulle få nämna Marie Euphrosyne, det ädla hjärtebarnet, dotter. Ståtligare brud torde kanske hennes kärälskelige son kunnat bekomma af Guds nåde, men ingen förnämligare, och hans hjärta måtte rätt mycket fröjda sig öfver allt det brask drottningen gjorde af denna bröllopsfest.
Fru Ebba hade haft all sin fägnad af att bese det unga parets blifvande bostad, som var i kungliga slottet i den del invid Gröna gången, hvilken utgjorde själfva Fyrkanten.