»Jag förhoppas dock, att min gamle rådgifvare kan låta mig in,» sade Kristina med ett något högdraget tonfall.
»För visso, Eders majestät! Jag hastar att tillsäga farkär om den nåd, som bevisas vårt hus,» sade Katarina.
Fru Anna bjöd drottningen taga plats under himmeln af gyllentyg, som stod öfverst i salen, själf stannade hon på höfviskt afstånd, leende och mild. Hon föreföll alltid sin omgifning som en klar solnedgång.
Kristina förde ett rätt gunstigt samspråk med den goda frun, men hennes tankar tycktes ej dröja vid orden. Plötsligt utbrast hon med en viss skärpa:
»Hvar har I gjort af den jungfru Britta Allerts I tidigare hade i huset?»
Fru Anna fick heta, röda fläckar på de vissna kinderna och hennes blick undvek skyggt Kristinas, när hon stammande svarade:
»Jungfru Britta var af ett fast dåligt sinnelag. Hvarken lämpor eller hot halp, och vi måste sända henne bort för hennes lättfärdighets skull.»
»Hm! Det är eder för visso bekant, att hon alltjämt dväljes här i staden, och att hon hofverar sig storligen öfver att i edert hus lärt känna den höge herre, hvilkens frilla hon är?»
Anna Bååts förlägenhet ökades, och hon skulle helst velat sjunka i jorden, men nu måste hon svara, och darrande, pipande som små skrämda möss kröpo orden ut på läpparna:
»Vi pläga intet vidare umgänge med denna syndiga piga,» genmälde hon, »dock ha vi sport, att det går alltför lustigt till i hennes faders gård och att både furstar och andra stormän lägrat henne.»