Kristinas bleka ansikte förmörkades af skamsna tankar. Hon kämpade med sig själf, innan hon förmådde uttala de ord, hvilka rättvisan kräfde af henne. Toge hon icke nu den man i försvar, som förtjänade hela rikets tack för sina villiga uppoffringar, läte hon ej nu sitt pockande folk veta, att en af hans närskylda förklarat sig vilja »lämna bort kannan från bordet och kappan från axlarna» hellre än att suga ut bönderna, måste hon nämna sig själf ovärdig sin faders krona.
Och hennes röst klang stark och fyllig mellan de höga husens eko. Hon lyssnade själf som en främling, trögt och ovilligt, till de ord hon förkunnade. Kort och kraftigt talade hon:
»Rikskanslären har ingen skuld i edert betryck. Hulpit eder har han med råd och dåd, orädd om sin egen rygg, och illa gören I, om I drogen till honom med hot och hårda ord, ty vänligare man har icke sedan Engelbrekts dagar fört folkets talan. Skingra eder nu och släppen mig fram. Vägen till slottet kännen I alla; där blin i hörda.»
Ett jubel uppsteg från hundratals läppar vid dessa sista ord. Och springande följde de hänförda undersåtarna sedan efter sin drottnings vagn. Alltflera kommo till, och ropet: »Lefve Kristina» ljöd i vild yra. De flesta visste knappast, hvarför det just i dag blef ropadt, men när de skuffades fram af glada, skrikande människor, fyllde också de sina lungor med luft och blefvo väldiga basuner i kungsmusiken.
Saumaise vände sig mot drottningen:
»Eders majestät plägade förvisso hundarna med en läcker doft för deras näsor. Slikt är klokare än att kasta själfva köttstycket. Uppätet är det snarliga förgätet.»
Kristina tycktes ej höra hans yttrande. Tankfull och tyst satt hon hela vägen till tullporten, och där befallde hon helt oförmodadt kusken att vända. Hon drefs tillbaka af ett beslut, som ej tålde tidsspillan, och hennes röst skälfde af otålighet, när hon ropade, att hon ville komma fortare fram, om hon ej skulle förmena sig ha laståsnor i skaklarna.
Vid rikskanslärens hus steg hon af och tillsade, att endast Saumaise och fröken Ebba Sparre måtte följa henne. Hon ärnade gå det stenkast väg, som skilde henne från slottet, till fots.
Man var van att taga emot höga gäster i rikskanslärens hus, och allt folket var väl öfvadt i hofseder, så att drottningen näppeligen hunnit många steg innanför porten, förrän fru Anna och dottern Katarina, Cruusens änka, kommo ilande för att med underdåniga nigningar hälsa hennes majestät välkommen.
Den blida, saktmodiga fru Anna talade om sin oro för sin makes hälsotillstånd. Han hade ånyo haft ett anfall af sitt gamla onda och kunde inte lämna sin kammare, då båda benen voro slemt uppsvällda af brännesoten.