»Vik undan, godt folk! Gif plats för hennes kunglig majestät drottningen!»
»Drottningen! — Drottningen,» ekade det ur den packade hopen, och några kröpo hörsamligen upp mot husväggarna, där de hotades att bli plattryckta af framträngande kammarpager, som njöto af att kasta sig i detta tumult.
En fet tunnbindarmästare upphof nu rösten och sade morskt:
»Hennes majestät må gärna färdas här förbi, om gatan är bred nog för så hög person. Vi vilja icke henne något. Mäns tal lämpar sig dåligt för kvinnoöron; de skola besmetas med honung, och vårt anförande liknar mera den beska gallan.»
»Tig!» skrek en ung fänrik, »eller du skall bandas hårdare än dina tunnor af mina armar.»
»Hocken tror du baxnar för dig, hin håles yngel,» röt tunnbindaren. »Är din fader törhända en af de herrar, hvilka hugnats med de gods och penningar kronan ryckt ur våra händer, skall din ändalykt bankas blå och gul. Det varder en nyttig spegel för de lismare, som kräla i slottsgemaken.»
Med ett språng stod Kristina nere på gatan midt emot den uppretade mannen.
»I kännen mig,» ropade hon myndigt ut mot folket. »Den af er, som kan tala utan anfrätt och bitter tunga, träde fram! Hvad vill denna skockning säga?»
Allas hufvuden blottades som på ett gifvet tecken, och en danneman steg höfviskt fram. Trohjärtadt räckte han drottningen handen:
»En gång förr har jag sett vår drottning; det var när vår store kung Gösta Adolf lyktat sina dagar. Då satte vi, jag, Erik Larsson, på rådets uppmaning den aller nådigste lilla fröken Kerstin på tronen och hyllade henne, ty hon vardt oss mycket kär för de klara Vasaögonens skull. Sedan ha vi bedt för vår fröken morgon och kväll, och vi göra så än, förvissade om att alla de skattebördor, hvilka kommit öfver oss, icke är drottningens verk. Fröken Kerstin vill oss väl, det tro vi, men adeln står oss emot, och vi skola draga upp till storkanslären. Han har fuller rikets nycklar och torde ha löst upp Eskils gemak alltför flitigt, när någon af hans egna pockat på kronans silfver.»