Bourdelot log själfbelåtet. Detta var väl hans sista värf på svensk botten, ty redan instundande natt skulle han lämna det land, där under ett decennium Frankrikes söner haft ett säkrare stamhåll och fetare bord än fosterjorden bjöd. Det var drottningens vilja, att han skulle draga ut ur staden nattetid. Hon fruktade, att hennes vidskepliga undersåtar skulle angripa honom. De trodde, att han gifvit henne allsköns trolldrycker, och att han dymedels vunnit hennes stora bevågenhet. Väl visste hon, hvem som innästlat detta talet i deras hus och sinnen, och hon aktade att näpsa honom, hur nära tronen han än stod.
Bourdelot hade en gång sagt: »Grefve Magnus är min vedersakare i allt, icke därför att han är eders majestäts vän utan därför att han ser, att jag sitter orädd i sätet och han däremot glider nedför på de pund försynen placerat i en onämnbar kroppsdel.»
Kristina begynte ock finna, att Magnus Gabriel De la Gardie nu icke längre var den spirituelle världsmannen utan en trätlysten och pockande hofkavaljer, och hon visade honom stundom ett gäckande förakt, som ökade hans hat mot lyckligare medtäflare.
Leijoncrona makade med en föga smidig rörelse Meibom bort till kammarpagerna och sade snäsigt:
»Det är bäst, han ger sig i väg. Här vilja vi ej ha honom!» Med högra tummen och pekfingret knäppte den viktige räntmästaren, en titel, som Holm-Leijoncrona fått snarare för sina försyndelsers än för sina förtjänsters skull, bort några dammkorn från den med guldbroderier öfversållade rocken och vände sig nu mot rikskansleren med en bugning, som var halft drängaktig, halft oförskämd.
»Nej se, grefve Axel,» sade han gemytligt, »träd innanför! Drottningen har väl icke sett eder. Vi ha haft så stor gamman af de lärda herrarnas piruetter, att eders nådes närvaro undgått oss.»
Axel Oxenstierna betraktade den uppblåste ögontjänaren utan att genmäla något, ej heller följde han uppmaningen att träda in i salen. När hennes majestät haft ett vredesutbrott som detta, hände det henne tidt, att hon blef onådig och förolämpande, hvem som månde komma i hennes väg.
Leijoncrona, som ej förstod den gamle statsmannens ringaktande tystnad, trugade honom ånyo:
»Stig mans på, herr grefve! Nu hafva vi aflägsnat de lärda paddorna. Bourdelot har rensat slottet för de tallriksslickarna. Men nu lärer han själf få respass efter hvad det förljudes. Drottningen har nog af hans kurer och afsäger sig Frankrike till Spaniens förmån, he, he, he.»
»Du snackar hufvudet af dig, Holm, och törhända hvad dig än kärare är, adelsrocken,» sade nu ändtligen Oxenstierna med djup, tung stämma. Han åstundade ifrigare än någonsin att få denne plumpe sälle aflägsnad från hofvet, där hans lösmynthet redan gjort mycket ohägn. Hade han icke låtit göra veterligt, att Kristina, Gustaf Adolfs dotter, användt honom, en simpel lakej, till sin förtrogne, när hon på smygvägar lät föra påfvens utskickade till sin sängkammare.