En skälfning gick genom Oxenstiernas leder vid tanken på hvad som blifvit honom sagdt om drottningens intresse för den papistiska läran. Det syntes honom, att ingen förödmjukelse kunnat drabba landet hårdare än den om hon afveke från sin fäderneärfda tro. Alla felsteg, hon begått, allt slöseri med kronans medel, lättfärdighet och skrymteri voro intet, jämfördt med detta brott mot samvetets och rikets lagar.
Kristina hade fått sikte på honom, nickade kort och sporde:
»Hvad är I begärandes, herr kansler?»
Nu stod Axel Oxenstierna ånyo inför henne, och hans blick hade det uttryck, hon erinrade sig sedan sin barndom, när han var missnöjd med lilla drottningen. En scen från denna länge sedan flydda tid framträdde plötsligt med lefvande färger för henne, och hon log halft svårmodigt, halft trotsigt, när hon räckte honom handen.
»Vill eders majestät nådigast skänka mig några ögonblick?»
»Ja — ehuru jag förmärker, att edert tal är af ondo. Minns I den gången I sammankallade riksråden omkring min tioåriga person och höll en moralpredikan för mig, utgående från berättelsen om Noaks söner? Så ser I ut också i dag, men måhända väljer I en annan biblisk bild. Jag förhoppas det. Jag hörer ej gärna om de samma sagorna.»
»Ingen saga skall jag mäla, nådigsta drottning. Jag har kommit att — varna eder.»
Kristina rynkade pannan.
»Slikt bedrifver I med alltför stor flit! — Leijoncrona, om en timme skall I ledsaga mig till monsieur Pimentelli. Håll eder beredd!»
Johan Holm-Leijoncrona bugade och höll dörren öppen för hennes majestät, som följd af rikskansleren begaf sig in i sängkammaren. När de höga personerna försvunnit, rätade den sprättige herrn upp sig och tog några långa steg öfver det glatta golfvet, hvilket alltid vållade honom förtret. Han gled och halkade beständigt till hofmännens förlustelse. I synnerhet kammarpagerna drefvo öppet spe af honom.