Nu ämnade han sig direkt ned till klädkammarn, där han visste, att hans stinne svåger, Polycarpus Crombygel, i sin egenskap af husgerådsmästare i dag reviderade. Han skulle gifva honom att veta, hur hennes majestät utmärkt honom och kallat honom »en hjälp i nödens timma». Hon hade nämligen lånat sextiotusen riksdaler af honom. Bourdelot skulle hafva trettiotusen vid sin afresa, och resten måste brukas till en balett, hvilken drottningen ämnade gifva under sommaren.
I trapporna mötte Leijoncrona en liten kammarpiga och hugnade henne ofördröjligen med karesser af det slag, han sett hofmännen bruka, men hans händer hade alltför tafatta och dygdesamma grepp, hvarför den unga tärnan skrek dubbelt så högt, som när »dulle-Totten» kramade henne.
Grefve Claes Tott hade många kärleksbravader, och det förnöjde drottningen storligen att höra om dessa mandater. F. d. hofskräddaren drömde om att också kunna uppbygga hennes majestät med berättelsen om att han funnit diamantsmycken och guldrullar i sin hatt jämte en viss skön dams älsklingsblomma eller band, men ännu hade intet slikt galant äfventyr vederfarits honom. Man skrattade åt eller afvärjde hans amourer. —
»Tag plats, gref Axel,» uppmanade Kristina och slängde sig själf vårdslöst på sängen, gäspande som ett själfsvåldigt barn.
Kansleren lydde stillatigande. Hennes disgraciösa och osköna ställning plågade honom, men han hade föresatt sig att taga henne med mildhet, och afvaktade hennes nästa ord.
Det kom helt plötsligt:
»Jag är icke vid synnerligen affabelt lynne i dag, min käre kansler; min medicus lämnar mig, bortdrifven af mitt folk, som vill behålla allt i eget fat.»
»Jag lyckönskar eders majestät och hela landet, som befrias från denna osmakliga person, och min högsta åstundan är, att afskedet stode för dörren ock för andra lycksökare.»
»Hvilka menar I?»
»Främst Ulfeldt och Pimentelli, eders höga nåde.»