»I förgäter sannolikt, att don Pimentelli kommer från ett land, på hvars vänskapstraktat vi sätta högt värde, och hvad Ulfeldt beträffar, har han bevist sig vara oss underdånigst tillgifven. Hade han icke öppnat sin börs, skulle vi ej mäktat resa till gamle pfalzgrefvens begrafning förlidet år. I vet väl, jag hade förgäfves bud om försträckning på tio håll; äfven till eder och gref Magnus vände jag mig, begärandes lån, men edra guldtunnor hade intet sprund.»
»Eders nåde dömer öfverhöfvan strängt. Vi ha aldrig tvekat att gifva, när eders majestät trängt på, men då förmådde vi det icke. Reda penningar är en fly vara i Sverige nu till dags.»
»Och I ger mitt ’slöseri’ skulden. Fuller är mig detta veterligt. Men en fri fågel sätter man icke ostraffadt i bur. Förmenas han att flyga mot all världens härligheter, begärer han dem till sig. Så har det gått mig. Nu skall jag dock snarliga bjuda eder alla farväl. I vet, att mitt beslut denna gång är oryggligt.» Hon satte sig plötsligt upp och utbrast passioneradt:
»Jag hatar mina bojor; jag hatar gallren! Och jag förfryser här i denna polarvrå, där man bjuder ljumma hjärtan och ljumma eder. Man har förebrått mig, att jag icke kan älska. Säg — hvem vill man bjuda mig, som mäktade fatta det sinne, hvilket förbränner sig själf i längtan efter hel lycka?»
Axel Oxenstierna stirrade häpen på henne. Hon syntes honom förvandlad, som omgifven af eldslågor. Det var en ung kvinna, törstande efter det ouppnåeliga, för stolt att duka under för sin svaghet, för sann att förneka den.
Hastigt slog hon dock om från det feberheta tonfallet till ett lugnare, och i det hon tog plats midt emot Oxenstierna, sade hon:
»Jag väntar edert andragande!»
Kanslerens hvita hufvud böjdes djupt.
»Skall eders majestät värdigas höra mig? Jag har obehagliga saker att mäla. Mitt tal blir ej så ljufligt som de unga courtisanernas. Får jag nådig tillåtelse att säga fritt, hvad som ligger mig på hjärtat?»
Drottningen nickade. Hon kallade till sig sin älsklingshund Pan och begrafde fötterna i hans yfviga päls.