Oxenstierna tvekade en sekund. Han hade så mycket att frambära — allt var af största vikt, men det syntes honom, som skulle det ej båta mera än att kasta en sten i djupt vatten. När ringarna efter den utplånats, är den glömd.
Han begynte dock, och talade länge och lågmäldt. Till en början lyssnade Kristina uppmärksamt, men snart föreföll hon trött på dessa föreställningar om tryckande skatter, otjänlig hofhållning och mycket annat. Först när kansleren upprörd yttrade, att han äfven förnummit, det hon hade i sinnet att falla i jesuiternas lockande snaror, spratt hon till och sparkade undan hunden med en förtrytsam rörelse:
»Det undrar mig, att I lyss till falska och hala tungors snack,» genmälde hon högmodigt, »och att jag gitter svara eder, kan I betacka eder grå hår. Hör mig, min vän, Sveriges drottning sviker icke sin faders tro, om hon ock ser dess håligheter. — Nu till annat: Hvad säger I om att bli hertig?»
»Jag förvägrar att mottaga slik ärebevisning.»
»Det gör I allenast därför att I vet, det jag åstundar unge Totts upphöjelse i hertigligt stånd.»
»Enligt min syn på tingen är en svensk ädlings börd honom nog. Man måste endast beklaga, att så många nu till dags lisma sig fram till ernåendet af adelsdiplomet. Eders majestät har nära sin person en narr, som ej borde tillstädjas vapensköld.»
»Hans namn?»
»Hofskräddaren Johan Holm.»
»Min Leijoncrona! Hvad har han förbrutit? Icke annat jag vet, är han en lika braf man som någon annan.»
»Hans bravur må vara hvilken som helst, han förblir dock en skräddaresax i adelsfodral, och jag ber underdånigast eders majestät betänka ...»