Kristina reste sig och tvang honom med en handrörelse att afbryta.
»Låt det nu vara nog,» sade hon retligt. »Jag är behörigen tuktad och tränger till hvila, eller nej — innan jag beger mig till Pimentelli, skall jag rida ut ett slag igen. Min häst bär mig bort från alla ledsamheter.»
Oxenstierna ärnade invända, att hon alltför flitigt begagnade denna förströelse, ty aldrig tillförene hade man väl hört om en drottning, som nattetid red allena gata upp och gata ned, så som hon för plägsed hade, men han vågade icke ytterligare pröfva hennes långmodighet.
Sedan han djupt bugande kysst hennes hand, aflägsnade han sig.
Han hade icke väl hunnit ut, förrän Johan Holm, högtidlig och med ett viktigt smil kring de skägglösa läpparna, stod inför hennes majestät.
»Hvad vill han, min käre mästare af saxen och lejonet,» sporde Kristina skrattande.
»Eders majestät, jag för en ädel jungfrus talan.»
»Hon är kärlekskrank, den väna mön, inte sant? Men hvad skall jag göra åt det?»
»Hon bönfaller genom mig,» han bröstade sig, »om eders majestäts beskydd.»
»Såå — är I en sådan storman i älskogsdater? Hvad säger mor Barbara därom? Hon tör väl icke skåda med blida ögon slika snedsprång.»