Leijoncronas små plirande ögon, hvilka liknade tennknappar i dåligt sydda knapphål, glimmade till, och han bekände en smula generad, att han allenast var tredje man. Den unga tärnan älskade af varmt hjärta grefve Tott, men hennes fader ville gifva henne åt en annan. Endast drottningen kunde rädda henne.
»Tott må komma hit,» befallde Kristina; och när hennes befallning nått sitt mål och grefven stod inför henne, sporde hon:
»Ärnar I gifta eder?»
»Nej, eders majestät. Jag har ännu icke skådat kvinnan, allenast kvinnorna.»
»Klokt taladt. Far fort med sådan syn på genus femineum. — Men här lärer finnas en ung tärna vid mitt hof, som drömmer om eder kärlek.»
»Då är min famn öppen att vagga hennes drömmar, eders majestät. I fredstid har en krigare icke annat att beställa än att lustvandra bland lefvande blomstersängar. Hvilar en diamant invid blommornas hjärta, kyssa vi bort — det är vårt lefvebröd.»
Drottningen skrattade bevåget åt gunstlingens skämtan, och hon sade:
»Så ger jag eder orlof till kärlekshandeln, grefve Tott! Älskog är den friborna lyckans skötebarn, äktenskapet samhällets bête avire. Jag ser gärna ungdomsdrömmarnas hvita fjärilar vid mitt hof. De parera mot röda rosor, men örtagårdens fänkol och anis äro mig föga kära. Och nu, herr grefve, ställ den unga tärnan till freds efter hennes sinne! Jag behöfver er ej mera i dag. Vi ses i morgon på Jakobsdal!»
Hon tänkte, när han lämnat henne, att hon hellre skulle velat gifva riket i arf åt denne ridderlige ungersven med furstelater än åt sin frände Karl Gustaf, som alltjämt syntes henne vara en borgerlig sprätt med smått skurna begrepp. All utvärtes estime ville hon likväl framgent som hittills bevisa honom, ty han var dock en ättling af det stolta Vasahuset, han som Tott, men ett fjät närmare kronan.