Fru Ebba Brahe lyftes af tvenne sina tjänare upp i den kalla karossen, hvilkens unkna luft vållade henne en besvärlig hostattack. Hon satte sig med en djup suck ned på de hårdt stoppade dynorna och drog sorgedoket öfver pannan ned mot de insjunkna, gråbleka kinderna. Salig kungens ungdomsälskade hade intet af sin ljufva fägring kvar. Hon var en sjuklig och trött gammal kvinna, som efter sin makes död dragit sig tillbaka från världen.
Dock hade hon planterat tvenne unga, starka träd på kunglig mark, sina båda söner, af hvilka den yngste nyligen gift sig med drottningens enda förtrogna, den vackra Ebba Sparre. Hon hade känt sig så lycklig vid all den ära, som vederfors hennes barn, att det slag, som denna samma dag drabbat henne, hade gjort henne dubbelt ondt. Det vackraste och stoltaste trädet hade blåst omkull — hennes mest älskade son, Magnus Gabriel, hade fallit i onåd hos drottningen. Intet kunde mera ha bragt henne ur fattningen än detta budskap.
Först kände hon sig förlamad. Det föll en tyngd öfver alla hennes leder, och händerna sjönko som bly ned i hennes sköte. Men hennes trots år och sorger kraftfulla natur ville ej finna sig i någon slö underkastelse. Hon skulle undersöka saken, själf tala med sonen. Han måste väl säga henne, att budbäraren öfverdrifvit, att det hela varit en obetydlig och lätt kurerad querelle! ... Om Magnus verkligen drefs från hofvet, från drottningens närhet, skulle det för sann bli hans död.
Och hvad hade den alltför ledsamma affären rört sig om? Hon vände sig mot sin dotter Maria Sophia, hvilken ledsagade henne, och sporde:
»Skulle Magnus gjort sig skyldig till annat än ett bakdantande af en simpel adelsman?»
Maria Sophia tvekade. Broderns olycka gick också henne djupt till sinnes; hon såg melankoliskt ut på det snöblandade regnet, när hon helt sakta genmälde:
»Det torde tyvärr ej vara första gången han sökt höja sig i drottningens ynnest genom att förklena andra, och godt hade det varit, om vår kärälskelige broder haft tungan sittande fastare i munnen.»
Ebba Brahe svepte mantelkappan tätare omkring sig och sade med en röst, i hvilken lidelsen tycktes rostat fast, så hes och skroflig var den:
»Jag är säker på min son. Han har intet ondt begått. Denne Steinberg, som han namngifvit som drottningens förtalare, måste ock ha skulden.»
»Steinberg lärer med ed bekräftat, att han intet låtit mäla om hennes majestät, och detsamma säger äfven öfverste Schlippenbach, som vår käre broder blandat in i händelsen.»