»Tig barn, hellre än att du med ditt tal skall vända dig mot din broder,» inföll fru Ebba barskt. »Gud gifve, vi hade denna vägen bakom oss och voro i Uppsala, där jag skall få bevisning om min sons oskuld. Fuller anar jag, att den ränksmidaren Pimentelli står bakom allt detta ominösa snack. En De la Gardie fläckar icke sin heder med någon låg handling, och min Magnus är höjd öfver allt illavulet.»
Vagnen skakade fram på den dyiga vägen, och de våldsamma krängningarna bröt den gamla moderns ordström, så att dottern hade svårt att uppfånga meningen.
Trots den tidiga morgonstunden, rådde kulen decemberskymning, och de två kvinnorna inne i den alltför stora, mörka vagnen liknade grå spökskepnader af sorgen och grämelsen.
Sömniga och dufna följde tjänarna efter i en karet. De hade hoppats få stanna i fred på Axholmen öfver vintern, och att så här plötsligt bryta upp likade icke de åldriga lakejerna och de grånade kammarpigorna.
De hviskade skyggt om anledningen till resan, sådan ryktet mält dem den. Gref Magnus hade vågat tillvita drottningen hennes synd att hafva en utländsk älskare af den hale don Pimentellis kaliber, hvaröfver drottningen blifvit så uppbragt, att hon spottat grefven midt i synen. Detta hade Gustaf Wrangels tyske kammartjänare på sin rotvälska förtalt, och han hade dristat sig göra det tillägget, att hennes majestät fällan icke skulle tagit så illa upp, om hon haft någon natt till öfvers för herr grefven, men Spanien och Danmark nynnade så fliteligen vaggvisor för henne, att hon förgätit Sverige.
Man visste, att detta tal syftade på Pimentelli och Ulfeldt, och harmades på drottningen, men många ord byttes ej nu i ämnet. Halfsofvande sutto de alla, endast helt flyktigt ankvickade af honungsbrödet och brännvinet, som i en fältflaska gick från mun till mun.
Backe upp och backe ned gick färden. Snön föll allt ymnigare och gjorde de knaggliga vägarna än oländigare. Blåsten tjöt och hven, där den från skogen sopade fram öfver de ofantliga gärdena och hvirflade snöflingorna omkring som täta, rullande moln, hvilka pressats mot marken.
»Nu skönjs stadsporten, fru moder,» utbrast slutligen Maria Sophia. »I ser svåra medtagen ut.»
»Resan har vållat mig mycket men, men Herren vare tack, att den snarliga är öfverstånden. I min sons armar skall jag förgäta alla krämpor.»
Hennes stora, mörka ögon fylldes af ljus lycka, och hon satte sig rakare på den smala bänken, alltför obekväm för hennes år.