Det röda Vasaslottet lyste nu emot dem som en väldig fyrbåk uppe på vallen, och nedanför lågo små fula, halmtäckta hus utkastade som en handfull jätteleksaker. Domkyrkans torn förblefvo borta i snödiset, men själfva byggnadens massa sträckte sig som ett sofvande mammutdjur på den lilla upphöjningens hvita bädd.
Det var lördag, och klockorna ringde till heligmål och slut på veckans id, just när de hunnit den gropiga gatan, hvilken snirklade sig upp mot slottet.
Grefvinnan Ebbas dräng, Lasse, hade ridit i förväg för att hos slottsvakten efterhöra, hvar grefven stode att anträffa. Slokörad och med hängande mungipor återvände han till den väntande karossen, hvilken tycktes stelnad och infrusen i snön.
Ebba Brahe slog med knuten hand upp dörren:
»Hvilka tidender medför du?»
»Eders nåde! Drottningen har dragit ut på jakt med den engelske och spanske gesanten, och gref Magnus —»
»Han är med — han är alltid med drottningen — jag vet det!» Hennes stämma ljöd nästan hotande, och ögonen brände mot Lasses ansikte, så att han knappt vågade säga mera.
Maria Sophia inföll:
»Hvad fick du att veta beträffande min herr broder?»
»Den nådige grefven begaf sig i går morse till Ekholmen.»