»När väntas han åter?» sporde fru Ebba, och nu sjönk rösten, som när ett ljus plötsligt slocknande glider ned i pipan.
Lasse skulle åstundat, att hans ljusa hårman i detta ögonblick skylt hans ansikte, men blåsten reste den i stället stridslystet.
»Vakten hade förnummit, att alla herr grefvens tillhörigheter redan blifvit eftersända; han lärer icke brådt förväntas åter.»
Ebba Brahe ryckte till, och ohörbara ord smulades sönder mellan hennes skälfvande läppar. Det blef fru Maria Sophias värf att tillsäga kusken att köra till härbärget, men när hon där ville föra sin fru moder till sängs, nekade denna. Hon skulle sitta uppe, eljes fruktade hon att ej kunna resa sig mera.
»Sängen är en vän för den, som mäktar sofva,» sade hon matt, »men vaka hamnar den sig tidt på, förvandlande sig till sjukläger.»
I en hög karmstol föll den gamla grefvinnan samman; hennes ögon stirrade ut mot kammarens enkla föremål utan att se dem. Ett vaxljus brann ned och ersattes med ett nytt, innan morgonen grydde. Blek och olustig smög den sig till sist in och hälsade fru Ebba med en kall smekning öfver hennes skrumpna hand, som vissen och blåådrad hvilade bland den svarta kjortelns veck.
Klockorna ringde ånyo, denna gång till mässa, och fru Ebba uppmanade dottern och allt sitt folk att begifva sig till kyrkan. Själf ville hon bida i ensamhet den stund, då gudstjänsten slöt, för att ha kraft att oförtöfvadt åka upp till slottet. Drottningen skulle säkerligen icke vägra henne audiens änskönt det var söndag. Hon hade ju afskaffat allt helighållande af denna dag och plägade själf då ställa till allehanda lustbarheter.
Ståtlig tog sig den grefliga karossen med det prunkande vapnet ut, när den körde upp mot slottsbacken; före den red Lasse, och på sidorna sprungo sex drängar i det De la Gardieska livréet. De höllo alla höfviskt sina hufvudbonader i handen.
Inuti vagnen fanns allenast grefve Magnus’ moder. Hon hade återfått sin tillförsikt, och ögonen strålade ut sin kvarglömda ungdom öfver det fårade, tåreplöjda ansiktet. Den tjänare, hon sändt för att efterhöra om drottningen ville gifva henne företräde, hade återvändt med ett mycket huldrikt svar, och detta kom henne att tro på en lycklig utgång af sitt ärende.
Genom den etthundra man starka högvakten skred den lilla svarta skuggan i änkedoket fram. Hon var så van vid hofceremoniel, att hon som en sömngångerska passerade förrummet, där den guldbroderade stånddrabanten stod som uthuggen ur trä. När hon kom in i salen, där hela hofvet syntes samladt i hviskande grupper, gled en het, skamsen rodnad öfver kinderna, men hon höjde hufvudet och följde kammarherren Claës Banér in i drottningens kabinett.