»Väl mött, fru Ebba!»
Det var drottningens klara, något kalla stämma, som ljöd emot henne från rummets förgrund. Hon stod där under en himmel af karmosinsammet, omgifven af sin uppvaktning. Hvad den gråa klädesdräkten, den svarta halsduken och den lilla sobelbrämade sammetsmössan, som hennes majestät bar, föreföll henne välbekant. Det enda, som tycktes henne främmande i drottningens påklädning, var den juvelprydda amaranterorden i sitt röda band. Visserligen hade hon försport mycket om dess tillkomst och äfven harmats öfver slikt pjoller, men nu ville hon icke tänka därpå. Hon skulle villigt förgäta alla drottningens nycker, allenast hugsande hennes stora nåd och godhet mot sonen.
Inför dessa leende, oförstående människor — de flesta af utländsk börd — kostade det fuller på att ödmjuka sig, men intet var henne mer värdt än sonens bästa, och plötsligt kände hon klart, hvad han aldrig i ord tillstått men i tusen svartsjuka handlingar bevist, att Magnus med hela sitt varma, veka hjärta älskat denna kvinna, som nämndes Sveriges drottning.
Hon höjde icke hufvudet, men i tonfallet låg en stolt förebråelse, när hon nu yttrade: »Jag har kommit för att träffa min son. Jag kunde icke föreställa mig honom annorstädes än där hans höga beskyddarinna fanns.»
Kristinas blå ögon hade en glans af fejadt stål, när hon riktade dem på grefvinnan, och hennes svar var föga gunstigt:
»I misstager eder, fru Ebba! Er son har bevist sig ovärdig en plats vid mitt hof. Jag har själf tillsagt honom att draga dädan.»
Ebba Brahe stod ännu upprätt, men den blekhet, som bredde sig öfver ansiktet, vittnade om, hur smärtan förvittrade hennes kraft. En gång för länge, länge sedan hade en drottning med lika järnhård hand kramat om hennes hjärta, men det lidande hon då känt hade varit lust jämfördt med detta.
En vink af Kristina affärdade den lyssnande uppvaktningen. En stum, bugande rad af herrar och damer gled ut genom den låga, djupa dörramen, och det stora rummet med de praktfulla Arrastapeterna föreföll henne med ens så ödsligt, som om allt lif lämnat det, ty ingen af de båda kvinnorna yttrade på länge ett ord. Slutligen bröt drottningen tystnaden:
»Vill I icke se eder unga svärdotter, fru grefvinna. Ma belle comtesse befinner sig stadigt här på slottet.»
Ebba Brahe förstod, att dessa ord menades endels som tröst och endels som punkt på andragandet om sonen, men hon skakade häftigt på hufvudet. Ingen ville hon se — ingen annan än den förorättade sonen rörde henne i detta ögonblick. Hon erfor en het impuls att skrika högt som ett väckarerop till drottningens sofvande hjärta: »Hugsar du intet af din ömhet för honom, hvars namn du i ungdomsåren ständigt bar på läpparna? Har du förgätit alla de nätter vi vakat tillsammans, förnöjande oss med tal om den, hvilken var oss båda kärast i lifvet?» — Hon hejdade dock tankarnas vallfart och nämnde intet om flydda tider, men med en förtviflad snyftning sjönk hon på knä inför dottern till den man, hvilken offrat henne själf så många ömma knäfall.