»Eders nåde,» hviskade hon; »våra förfäder — min makes som mina — vi själfva, våra barn ha alltid left och andats nära tronen, och den kungliga nådens sol har städse lyst öfver dem, befruktande deras handlingar. Öfvergif oss icke heller nu! Det är för änkans son jag beder. Han är mig förunderligen kär, och jag hyser ingen högre önskan än att få behålla honom vid min sida, till dess jag lycker mina gamla ögon i evig frid.»
Talet hade blifvit långt; som klagande toner från en brusten sträng nådde det Kristina, och hon lyssnade till denna bekännelse om en moders kärlek som till något sällsamt rörande. Med en blick full af deltagande räckte hon den gamla handen:
»Stig upp, fru grefvinna, och var förvissad, att jag intet agg bär till er son; må han lefva, så lycklig han det förmår, eder till fromma.»
Fru Ebba tog drottningens hand, men hon reste sig ej. Hennes torra, smala läppar kysste Kristinas fingrar, och hon sade:
»Edra ord, nådigste drottning, mäla mig väl, att I återskänker honom eder ynnest, annorlunda menade ha de föga värde.»
»Min ynnest torde han själf veta medlen att återförvärfva. Till mitt hof kommer han dock ej vidare, men öfverste Schlippenbach bidar sin upprättelse, och grefvens heder kräfver, att han gifver den.»
Något så oerhördt som att den förnämste af landets unga högadel skulle duellera med en uppkomling, en rotfrukt från någon tysk åker, kunde gref Magnus’ moder icke föreställa sig, och hon utbrast med en rest af sin forna häftighet:
»Slik värjfäktning kan eders majestät bjuda sina kammarpager. Min son, riksrådet och riksskattmästaren anstår det ej färga svärdsudden med dy.»
»Så må han hålla svärdet i slidan, om det honom lyster. Feghet och lumpenhet låter jag mina drängar kasta utom slottsporten. Detta är mitt sista ord i denna sak.»
Ebba Brahes förbittring smalt bort för den bottenlösa grämelse hon kände öfver att intet kunna uträtta till sonens bästa. Som en agad hund kröp landets första grefvinna fram till drottningens fötter och brast ut i hejdlös gråt. Hon fick icke fram några ord. Ögonen förblindades af tårar, och hela hennes kropp skakade af ångest.