»Lugna eder,» bad Kristina vänligt. »I har ännu en son, min hurtige jaktkamrat och tro man, grefve Jakob. Han skall förvisso hålla eder vägen till min gunst öppen, och jag vill eder med allan flit min huldhet bevisa.»
Med en stämma, som ljöd dödstrött, svarade hon:
»Jag förmår icke tacka eders majestät, ty mitt hjärta är sönderbråkadt af sorg. Hade I känt en moders lust och ve, skulle I förvisso icke farit fram så hårdt.»
Hon reste sig och stapplade mot dörren med händerna sträckta som efter stöd.
På tröskeln töfvade hon och sade oändligen bedröfvadt:
»Så ha både son och moder fått sota för sitt lifs största kärlek.»
Kristina hade nyss förut gjort en rörelse, som ville hon taga den gamla i sina armar och hjälpa henne med dotterligt öm omsorg, men vid dessa ord studsade hon, och det drog ett moln af ovilja öfver hennes breda panna.
»Ingen må flyga högre än vingarna bära,» sade hon hårdt, »och en sparf skall ej söka sig in i örnnästet. — Lef väl, fru grefvinna och lägg det granneligen på minnet, att I alltid är oss en kär och aktad gäst.»
Mycket långsammare än hon gått upp för slottstrapporna gick Ebba Brahe ned för dem. Hon visste, att hon aldrig åter skulle beträda dem. Bakom henne lågo alla lifvets ljusa och mörka år. En kort, snabbt flyktande afton återstod henne. Den hade ingen glädje. Hon tänkte på, hur högt hon älskat glädjen, och hur njugg den dock varit emot henne. Tungt steg hon ned för de breda trappafsatserna, hvilka föreföllo henne oändliga, och när hon ändtligen hunnit porten, sjönk hon utmattad i sina framskyndande tjänares armar. —
Kristina hade länge gått af och an, rof för en häftig sinnesrörelse. Det skulle varit henne öfvermåttan kärt, om hon kunnat visa mera mildhet, men hon förmådde det icke. Hela hennes väsen hade sårats af Magnus De la Gardies omanliga, fega uppträdande. Han hade bedragit henne, bedragit sig själf och de män, som med redligt uppsåt fyllt sina plikter. Hon hatade småsinne och låghet, och här vid lag gjorde det henne mera ondt än någonsin; det var hennes närmaste vän, mannen, som hon från ungdomstider ställt vid sin sida, hvilken nu svek hennes tillit. Pinad af hans förvirring under det förhör, hon genast anställt, hade hon afbrutit det tvärt och skickat honom långt ifrån sig. Men redan i dag hade han trugat sig på henne med ett bref, som prins Adolf Johan i bevekliga ordalag frambar. Ömkligt tilltrasslade och besnärjande fyllde orden det stora papperet, men all denna kvidan rörde icke drottningen. Han hade med ens sjunkit så djupt i hennes aktning, att hon icke gitte höra hans stämmas skälfvande afbön.