Hon hade icke heller ärnat svara honom, men nu — efter fru Ebbas besök — insåg hon, att hon måste, de skulle eljes icke gifva henne någon fred.
Men den skrifvelse hon aflät skulle blifva sådan, att de mäktige baxnade för att öka hennes vrede. I många exemplar skulle hon låta skrifva den och göra om intet hvarje försök till förlikning.
Hon fortsatte alltjämt att mäta golfvet med häftiga, ojämna steg och hufvudet tillbakakastadt i trotsig harm. De yfviga lockarna gungade fritt på hennes axlar. Mössan hade hon tagit af, då den tyngde henne. Nu slet hon också af den svarta halsduken och andades djupt.
»Om jag icke vore drottning,» mumlade hon, »då skulle jag törhända förlåta dig, Magnus — men icke heller då skulle jag vidare vilja se dig.»
Hon stannade vid det med grönt kläde öfverdragna skrifbordet, ryckte fram stolen och satte sig. Hennes händer ordnade med feberaktig ifver skrifmaterialet. Redan hade hon fattat gåsfjädern, och den gled besinningslöst öfver papperet, raspande ned orden som täta dolkstygn. Hon föraktade att inleda brefvet med någon sirlig fras utan begynte högst uppe på arket de mördande rader, hvilka för beständigt skulle aflägsna hennes första och största gunstling från hennes närhet:
»Emedan I åstunden, att ännu en gång få göra eder uppvaktning hos mig, äfven efter den onåd som träffat eder, så är jag nödsakad säga eder, huru stridig en sådan längtan är med eder egen förnöjelse; och jag skrifver till eder detta brefvet för att påminna eder om de skäl, som hindra mig att låna mina öron åt eder begäran, och som tillika böra öfvertyga eder om att en sådan påhälsning för edert egna sinneslugn skulle vara onyttig. Det tillhör icke mig att föreslå några botemedel för eder olycka, utan det blir eder egen sak att vara omtänkt på medel, huru eder heder skall kunna åter upprättas; ty hvad kunnen I mer vänta af mig, eller hvad kan jag mer göra än beklaga och illa berykta eder? Den vänskap jag haft för eder förbinder mig till både det ena och det andra af dessa; och ehuru mycken benägenhet jag haft för eder, så kan jag dock icke utan att förråda min egen heder förlåta eder det brott, som I hafven begått mot eder själf. Tron intet, att jag på något sätt är förolämpad. Jag bedyrar eder heligt, att jag icke är det; men jag kan hädanefter aldrig hafva andra känslor för eder än medömkan, hvilken dock i intet fall vidare kan gagna eder, sedan I hafven gjort den välvilja onyttig, som jag tillförene haft för eder. I ären ock, enligt eder egen bekännelse, därtill ovärdig, och I hafven själf, i flera hederliga mäns närvaro, förkunnat eder dom att blifva förvist från hofvet. Jag har bekräftat den, efter jag funnit den billig, och jag är icke så färdig att ändra den, som man inbillar eder. Huru kunnen I dessutom våga att visa eder för mig, i afseende till det I gjort och lidit? I kommen mig att blygas, när jag eftersinnar, till hvad nedrigheter I gjort eder skyldig, och huru många gånger I hafven måst förödmjuka eder äfven för dem, mot hvilka I utöfvat så många elaka knep och stämplingar. Uti denna olyckliga ställningen har ingen sinnesstorhet, ingen ädelmodighet visat sig i edert uppförande. Om någon ånger kunde falla på mig, så skulle jag visst förtryta att hafva ingått vänskap med en så svag själ som eder; men en sådan svaghet är mig ovärdig, och jag bör därför icke med svarta färger afmåla det särskilda utseende, som jag själf velat sätta på tidernes omskiften. Jag skulle i hela min lefnad icke omtalt dem, om icke eder oförsiktighet nödgat mig att förklara mig emot eder. Min heder förbinder mig, och rättvisan befaller mig att göra detta uppenbarligen. Jag har redan hela nio åren därutinnan gjort allt för mycket för eder skuld, att jag beständigt tagit eder blindvis i försvar emot alla människor; men när I nu själf försummen edra dyraste fördelar, så är jag befriad ifrån det besväret att vidare därom hafva någon omsorg. Genom det, att I visat eder ovärdig den lycka, för hvilken I haden att tacka mig, hafven I själf gjort en hemlighet allmän, som jag eljes hade beslutit att förtiga, så länge jag skulle lefva. Om I ären nögd med att höra förebråelser, så kunnen I komma hit; jag gifver då med detta villkor mitt samtycke därtill; men gören eder aldrig hopp om, att tårar eller andra undergifvenhetens betygelser någonsin kunna förmå mig till den minsta ytterligare nåd. Den enda jag hädanefter kan hafva för eder öfrig är, att sällan ihågkomma och mindre omtala den jag tillförene för eder hyst, helst som jag fattat det beslut att aldrig för annan orsak omnämna den än för att utskämma eder. Det är därföre som jag bör visa eder, att I efter ett sådant fel, som edert, ären ovärdig min aktning. Däruti består allt det, som jag ännu funnit mig förbunden att göra för eder; men påminnen eder endast, att det är eder själf, som I hafven att tacka för den onåd, i hvilken I kommit, och att jag emot eder är rättvis och billig, äfvensom jag alltid skall vara emot alla människor.
Upsala den 5 dec. 1653.»
Sedan hon med höga, rediga bokstäfver undertecknat brefvet med sitt namn, genomläste hon det så omsorgsfullt, som vore det ett högviktigt dokument. Hela tiden erfor hon dock samma plågsamma obehag, som om hon bevittnat en afrättning, och då hon slutat, rullade stora tårar ned på det gröna klädet. När hon ville utplåna dem med handen, kände hon, hur heta de voro, och ett kvaldt leende gled öfver hennes läppar.
Hon lade armarna mot bordskifvan och lät hufvudet falla ned mot de knäppta händerna. Hvad hon i denna stund högst åstundade var, att hon förmått jaga bort alla hågkomster, men de fyllde hennes själ, och tankarna brände henne som droppande, smält vax. Hon ömmade för svedan af uppgörelsen med det förflutna.