Husgerådsmästaren Polycarpus Crombygel steg med förtretad och snopen min ut ur hennes majestäts kabinett. Han hade visserligen blifvit ganska nådigt mottagen, och drottningen hade med uppmärksamhet åhört hans utförliga berättelse om nedpackandet och afsändandet af de till ett hundratal uppgående stora packlårarna, som fraktats till Göteborg för hennes majestäts räkning, men det vedermäle, han hållit sig så beredd på, att han till och med hemma i kammaren öfvat in hofbugningar, uteblef.
»Fick I allt med?» hade drottningen sport, så snart han själf hunnit till punkt, och när han förklarat, att slottsrummen allenast hade murarna kvar, hade hon nickat helt förnöjd, sägande: »I har gjort eder sak väl, mäster Crombygel.»
Sedan entledigade hon honom med en snabb gest och vände sig ånyo till sin hofmästarinna, hvilken förevisade dräkter till aftonens maskerad.
Crombygel rullade sin feta lekamen ut genom slottets portal och styrde stegen till den midt emot domkyrkan belägna Adolphs källare, där han vid en remmare eller än hellre ett stop öl hoppades få bort den härskna smak, han hade i munnen efter allt packningsdammet. Ett adelsbref skulle bäst sköljt bort den, men hennes majestät hade blifvit njuggare med slikt, sedan hon offentliggjort sin bestämda föresats att redan detta år frånsäga sig regeringen.
En tröst var det dock i nederlaget, att svåger Leijoncrona blifvit afdankad. Det hettes, att han fått tjänstledighet, men Crombygel visste bättre besked.
På Adolphskällaren voro såväl bänkar som bord väl besatta. I Uppsala fanns vid denna tid många utländska herrar med stora och lysande följen och dessutom alla hofvets knektar och svenner. Prins Karl Gustaf hade äfven några af sitt folk här. Själf höll han sig för det mesta blygsamt undan på sina förläningar Öland och Gottland, och ingen kunde säga om honom, att han drog regeringstömmarna brådt till sig.
Så många flaskor, krus och stop, som redan när Polycarpus Crombygel kom i dörren uppenbarade sig för hans uppspärrade ögon, kunde ej annat än göra honom gladare och lättare till sinnes. Han smackade och lät tungan vandra öfver läpparna som en förberedande läskning.
»Kommen Sie mal liver, mein dicker Mann,» skrek en tysk hofjägare välvilligt och höjde inbjudande en tennbägare med mumma.
Men Polycarpus låtsade sig ej höra. Han tyckte mera om ett samkväm med sina landsmän, och när han framme vid det djupa fönstret upptäckte klädskrifvaren Samuel Nilsson och ännu ett par andra af kamraterna från Stockholm, lotsade han sig fram dit, då och då uppehållen af en bekant, ty Crombygel var mycket gemytlig och tillgänglig, hade svårt att säga nej och lätt att låta sig locka.
»Guds fred, Crombygel,» hälsade långa Samuel honom. »Kommer du med din gamla borgarära eller har kråkan fått de nymodens påfågelsfjädrarna, som stå antecknade i vapenbokens tertia classis?»