»Nej,» genmälde Polycarpus kärft, »jag fikar platt intet efter slikt prål. I sen mig, sådan jag var tillförene, men är jag mäkta torr i strupen efter allt omaket med de fanens skitna målerierna och tapeterna jag packat samman på Stockholms slott. Fly mig kannan eller skänk i ett stop, men låt det ej mankera på rågan!»
Sedan han druckit i bottnen, begynte hans ansikte antaga sin vanliga skinande belåtenhet, och han snackade löst om tidender från hufvudstaden.
Långe Samuel vek sig som en fällknif öfver bordet och sporde in i örat på Crombygel:
»Nå, hvad säga de goda byborna om att Pimentelli ändtligen på rama allvaret skall draga sina färde?»
»Å, man tror icke, det är sant. Den häxmästaren hittar väl endast på det för att ånyo kunna roffa åt sig en större summa af de svenska dalrarna. Så gjorde han ju i somras. Han berättade visserligen, att skeppet förliste. Pyttsan, tro det den, som sett mig flyga! Drottningen bidade honom fuller afsiktligt i Vadstena för att med pomp och ståt föra honom åter till dufslaget.»
»Hysch!» varnade Niklas Smette, mästerkockens son, som blifvit studiosus på Strängnäsbispens förord. »I skall icke föra så hög talan, herr Polycarpus,» sade han höfviskt. »Mig har man lärt att bita in allt, jag får veta, i munnen och först spy det ut öfver Upplands gärden.»
»Rätt så,» hviskade Samuel. »Gutår för den visdomen! Men eljes torde det vara allom bekant, att hennes majestät dessa sistlidna fjorton dagar gjort sig krank och icke velat se någon, blott för att så mycket oftare kunna stampa upp den spanske kanaljen till sig. Han logerar i kamrarna under hennes höga nåde. Den svarte djäfvulen har dock nu haft sin afskedsaudiens och skall redan tidigt i morgon bittida draga sina färde.»
Crombygel tömde ånyo sitt stop och satt sedan några minuter försjunken i välbehaglig njutning. Slutligen sade han:
»Vet man, om drottningen blifvit bevekligare stämd mot den mäktige riksskattmästaren?»
Samuel skakade på hufvudet. Han var väl bevandrad i hofkrönikan och lät gärna kamraterna få del af sina kunskaper.