»Nej, min broder! Gref Magnus lärer få töfva på sina gods, till dess drottningen är ur landet. Han finner en slät ersättning för hoflifvets behag i enträget sysslande med gudliga betraktelser. En vet fällan, hur det kännes, när man i intet får det, som man vill hafva det. Bönen blir därefter.»
»Jo, jo, hvar och en har sina sorger,» medgaf Polycarpus och suckade vid tanken på sin förmenta upphöjelse, men när stopet för tredje gången fyllts och tömts, sväfvade han i ett saligt rus, hvilket varade allt intill aftonen, då han med osäkra steg begaf sig upp till slottet för att få se en skymt af det säkerligen öfvermåttan präktiga värdskapet.
Som förr en gång måste han äfven nu tränga sig fram mellan prunkande karosser, gnäggande hästar och lysande, uppblåst betjäning, hvilken skrattade åt det goda rus, han redan lagt sig om. Fuller hade han icke haft så mycket att beställa, efter tiden tillstadde honom så fägna sig.
Han ärnade just genmäla något, då en röst kraxade något på engelska i hans öra, och han kände en knuff för bröstet af en hästnos.
Någon ropade till honom:
»Upp med korpgluggarna nu, Crombygel, så får du se själfva Whitelocke, engelske ambassadören. Han är en mycket ärad man här till hofs, och drottningen tar nådigt emot hans artiga presenter: hästar, hundar och annat mera.»
Crombygel stirrade vördnadsfullt på den rakryggade engelsmannen, hvilken stelt och högtidligt steg ur vagnen och redan vid trappan mottogs af prins Adolf Johan, som betygade honom stor höflighet.
Nu blef vimlet af maskeradgäster så stort, att Polycarpus knappt hann rikta ögonen på en skön dam, förrän hon bortskymdes af en annan, och han blef så sömnig af ansträngningen att uppfatta alla dessa nya ansikten, att han öfverljudt gäspande begaf sig till logementet. —
Af alla glada, lysande fester, hvari den förnäma världen på de senare åren deltagit, tycktes aftonens värdskap bli gladast och praktfullast. Drottningen hade varit frikostigare än någonsin beträffande arrangemangerna, och hon hade befallt, att ingen möda skulle sparas för att göra det hela till en festernas glanspunkt.
Den stora danssalen var klädd från golf till tak med röd sammet, och stora, förgyllda speglar återkastade skenet från vaxljus och facklor. De tidiga vårblommor, som man lyckats samla, hade bundits till små buketter, och la belle comtesse, förvandlad till italiensk blomsterflicka, strödde med skälmskt behag omkring sig blåsippor och vårlök.