Drottningens ypperliga musikkapell spelade oafbrutet, och dansen tråddes flitigt. Förklädnad gaf skydd åt dristigt galanteri, och många pilar afskötos denna kväll vårdslöst nog från gud Amors båge.
En zigenerska med lifliga rörelser och på vänstra handen en blixtrande diamantring, värd många tusen, väckte allmän uppmärksamhet. Hennes smidiga behag hade något så eggande, att kavaljererna täflade om hennes gunst. Ännu mera omringad blef den eldiga sydländskan, när det blef bekant, att det var drottningen, som begagnat sig af denna förklädnad. Den svarta masken dolde helt och hållet hennes ansikte, till och med ögonen skymdes af svarta spetsar. Hon tilltalade såväl damer som herrar på flytande fransyska, och så sprudlande var hennes munterhet, att hon till och med lockade de gamla rådsherrarna till uppsluppet skämt.
Don Pimentelli höll sig troget som en skugga i hennes närhet, och hans blick följde henne med tillbedjande ömhet.
Kristina däremot tycktes till en början knappt gifva akt på honom. Hon dansade ifrigare än någonsin och lät till och med de unga kammarpagerna vederfaras nåden att föra henne.
Först när festen pågått ett par timmar, vinkade hon till sig den spanske ambassadören och sporde leende:
»Är I, höge herre, villig att skänka zigenerskan utan land och hem en dans?»
Pimentelli svarade icke genast. Hans flämtande andedräkt förrådde, att han var häftigt upprörd, och när han slutligen fått makt öfver stämman, genmälde han helt sakta, nästan smekande:
»Lilla zigenerska, mäktade jag det, skänkte jag er hela världen! — Att gifva en dans är både för mycket och för litet.»
Hon räckte honom båda sina händer och sade skämtande:
»Och dock är det allt, jag kan gifva eder. Hvad drömmer I mera om, Amaranterriddare?»