Han visste, att denna orden stiftats i vänskapens namn, och att den bannlyste kärleken. Han visste ock, att Kristina brukat den som en hämsko på den passion, hvilken hotat att förblinda hennes förnuft, men denna enda sista kväll och natt ödet unnade dem att dela ville han kasta den gråa klokheten öfverbord. Aldrig hade hon tillstadt honom något närmande; som en vän hade hon tillåtit honom sitta vid sin säng och hålla hennes hand, och hon hade tidt nämnt honom den broder, hon förgäfves åtrått, men detta var honom icke nog — och han visste, att icke heller hon utan strid iskylt sina känslor. Hans svar klang nu halft trotsigt, hälft vemodigt: »Jag drömmer om något verkligt att minnas, när jag i ensliga stunder betraktar min ordensstjärna och läser dess devis: ’Dolce nella memoria’.»
Hon drog honom häftigt ut på golfvet bland de dansande, och med hufvudet en sekund hvilande mot hans skuldra, sade hon:
»Jag har städse beklagat den, som blifvit född till undersåte; tvinga mig icke att förakta den, som har tronen till fotapall!»
»Jag talar i afton hellre till zigenerskan än till drottningen. Väl dyrkar jag Nordens Pallas och skall sprida hennes lof, hvarhelst jag drager fram, men kring den fagra zigenerskan slingrar jag ett nät af önskningarnas rödaste rosor, röda därför att de druckit in blod från ett såradt hjärta, och jag sjunger för henne om doftande skogar och ljusa nätter, ljusare än löjet kring hennes läppar.»
»Stanna!»
Kristinas bröst höjdes och sänktes snabbt, och den blick, som under spetsslöjan glimmade emot honom, hade mera af glittrande varmt solsken än af kunglig nåd.
»Är I redan trött?»
Han undvek alla uppstyltade titlar. Hon var för honom i denna stund vildmarkens kärleksjublande kvinna, hvilkens sinneslust var som kryddstark honung.
»Ja, jag är trött. För mig till Pans grotta därborta i galleriet!»
Han lydde stillatigande, och hans hållning var ånyo den sirlige hofmannens.